Sida 148
140
EN VINTER I SODERN.
vibrering och later konstnjutningen inga som ett moment i andakten.
Sa smaningom vanjde sig blicken vid den skumma dagern; Ijusstrimmorna fran fonstren lyste iipp under hvalfven, och detaljerna borjade trada nam ur taflan. Jag gick fram at koret till, dar nagra Ijus brunno pa hogaltaret, rundt cm hvilket prasterna sysslade. I hufvudgangen sutto nigra gamla tiggare, nagra kvinnor och barn, men i de bada tvarskeppen, dar dagern var starkare, fast alltid dampad, fran de stora malade fonstren, var den storre delen af menigheten samlad. Det var mest kvinnor och barn, som lago pa kna i spridda grupper; de fiesta af dem hade grona kvistar i handerna. Da och da reste si? naera upp, bytte plats eller gingo ; andra kommo och gingo da forst in i sakristian, dar de af sakristanen fingo sina kvistar, med hvilka de tradde ut i kyrkan. Massan gick sin gang, men blef snart, sasoni oftast den katolska massan, enformig och trottande, och min uppmarksamhet drogs sa smaningom till sjalfva kyrkan, som lag dar, dunkel och hemlighetsfull, i den skumma dagern.
Det ar icke latt att beskrifva det intryck den gor. Den ar lag, utan att dock verka tryckande; hvalfven hoja sig icke, de breda ut sig, men deras linier aro dock spanstiga, och deras former icke tunga. Dessa laga hvalf, malade i dunkla farger, de breda skeppen med sina hemlighetsfuUa perspektiv, den standiga skymningen endast genombruten af fargadt Ijus, allt forenar sig till
Källa: Internet Archive ·