Sida 150
142
EN VINTER I SODERN.
i Siena. Pa en annan vagg finner man en annan madonna mellan helgon och anglar, denna malad af Cimabue, ett af de forsta namnen som moter en i denna tids konsthistoria. Men har har lifvet, uttrycket annu icke blifvit frigjordt ur den byzantinska masken, och man later med gladje blicken glida ofver till den rad af helgon i half figur, som malats af Giotto eller hans elever. Det ar smala, bleka, farglosa ansikten som gora ett overkligt intryck, och teckning och modellering aro annu konventionella och matta. Men det finns dock ett egendomligt behag i dessa ansikten, nagot forklaradt i uttrycket, som forebadar Fra Angelico; sarskildt ett kvinnoansikte ar af stor skonhet. Och i kupolen slutligen finner man Giottos beromda fresker, hvilka forharliga Franciskanerordens trenne loften, fattigdom, kyskhet och lydnad, en ofversattning i farg af Dantes verser. Dessa malningar uppfylla hela kyrkan, det finns icke en flack bar pa murarna, det enda som lyser hvitt i denna harmoni af morka farger ar de bada marmorvardarna vid ingangen.
Den ofre, nyare kyrkan stod torn och ofvergifven och gjorde ett kallt, intetsagande intryck. Dar finnas afven beromda fresker af Giotto och hans elever, med amnen hamtade ur S. Francescos lif. Men de verkade icke langre pa samma satt har uppe, i den fulla dagern, under de hoga hvalfven, omgifningen var frammande, och jag ofvergaf dem snart for att ga ut i soUjuset.
Källa: Internet Archive ·