Sida 154
146
EN VINTER I SODERN.
!iBI
jag lamnade det foga dromlika fortskaffningsmedlet, for att nigra timmar droja i Lucca, som lag dar solbelyst midt i dromlandet.
Man blir latt en smula veckvill pa resa, och jag hade verkligen icke nagon aning om hvilken dag det var, da jag gjorde min fdrsta, orienterande vandring genom den lilla staden. For mig, som sag den for forsta gangen, tycktes den heller icke hafva kladt sig i helgdagsdrakt. Det radde visserhgen stillhet pa de hvita gatorna med sina perspektiv af grona fonsterluckor, men denna stillhet harmonierade sa med omgifningen, att den tycktes vara bofast och icke tillfallig; da jag besokte den praktfulla katedralen, sutto atskilliga kvinnor dar inne och flere kommo, men en italiensk kyrka star aldrig torn ; och da jag kom till de smala gatorna i utkanten, sag jag snickaren arbeta i sin oppna bod och smeden hamra pa stadet, som stod ute pa gatan. Det var forst sedan jag gjort en vandring rundt staden pa de gamla vallarna, nu forbytta till en enda gronskande alle, fran hvilken man pa ena sidan har utsikt ofver staden med sitt virrvarr af brutna, oregelbundna tak, sina smala, hvita gator, dar solen spelar in och aftecknar gaflarnas fantastiska linier, sina hoga, fastningsliknande kyrktorn, genombrutna af bagfonster, ett af dem med ett stort, gronskande trad hogst uppe, vallande ofver murkronet som ofver braddarna pa en skal, — pa den andra ofver den vagiga slatten med sin spada vargronska, dar
Källa: Internet Archive ·