Sida 155
LUCCA.
147
endast en och annan cypress skjuter upp i mork ensamhet, sina sma, i solen hvita, i skuggan nastan svarta byar, och sin granslinie af bla, fortonande berg, — det var forst sedan jag gjort denna vackra, enastaende promenad och vid fyratiden Iter begaf mig af inat staden, som dagens betydelse uppenbarades for mig och jag blef vittne till dess firande.
Jag befann mig inne pa en liten tvargata, da jag, dar denna oppnade sig mot en af hiifvudgatorna, fick se nagra alldeles svarta figurer skrida forbi i langsam takt. Jag skyndade dit och sag da hela gatan upptagen af ett langt tag af alldeles svartkladda gestalter; afven ansiktet var tackt af den svarta kapuschongen, som blott hade tvenne hal for ogonen; tva och tva i ledet, en pa hvardera sidan af gatan, skredo de fram under en djup tystnad, som stundom afbrots af en helt kort, sjungen strof. Taget borjade med smattingar, som icke kunde vara mer an fern, sex ar, sma svartkladda spoken, som trippade fram pa annu litet ostadiga ben, och hvilkas stora, svarta ogon nyfiket tittade ut genom halen pa kapuschongen. Sa gick det i langsamt och jamt stigande skala uppat, och den sista halfdelen af taget bestod af vuxna man. Allra sist kommo tre som skilde sig fran de andra darigenom att de voro barfota; den som gick i midten bar den korsfastes bild, i icke fullt naturlig storlek, under ett rodt draperi, de pa sidorna hoga kandelabrar af
Källa: Internet Archive ·