Sida 156
,tf-— -
jif
148 EN VINTER I SODEKN.
silfver. AUra sist en priist i full ornat med tva korgossar, svangande rokelsekar.
Taget var langt, bestod af allra minst tva hundra personer; i skymningen eller morkret skuUe det gjort ett hemskt, dystert intryck, men nu sken middagssolen starkt och gladt pa de svarta gestalterna, och genom denna kontrast blef intrycket mera fantastiskt och besynnerligt an egentligen hemskt.
Jag sallade mig till den hlla skaran, som foljde taget at. Det var mest unga flicker, flertalet vackra, med stora smaktande ogon, barhufvade eller med en svart sloja latt bunden kring hjassan. Solen tycktes med vjilbehag smeka deras unga, friska ansikten, som for att taga igen skadan for alia dem, som de svarta maskerna dolde.
Gatan lopte ut pa ett torg, och vid torget lag en kyrka. Har gick taget in, och jag foljde med. Kyrkan var full af folk, som tycktes hafva vantat pa dess ankomst. Trangseln var sa stark, att jag maste stanna nere vid porten och icke kunde uppfatta nagot af den kyrkliga ceremonien. Men jag blef i stallet vittne till en annan liten tafla, som fast sig i mitt minne som en af de vackraste och mest karakteristiska fran detta — de missnojde ma saga hvad de vilja — pa skonhet och karakter annu sa rika Italien.
Dar nere, dar jag stod, hade afven tagets fortrupp, de minsta smattingarna, slagit sig ned.
Källa: Internet Archive ·