Sida 164
156
EN VJNTER I SODERN.
■A-
eller nagot annat slumpens spel, hvarmed de sinsemellan brukade skifta tvehagsna resande, da i detsamma tvenne af stadens borgare doko upp nagonstans ur morkret och klefvo in i den bla omnibusen. Detta afgjorde saken, jag tog min kappsack och foljde dem.
Kusken kraflade sig upp pa bocken, konduktoren hangde sig bakpa, och omnibusen skramlade i vag ofver de knaggliga gatstenarna. De bada borgarne forde pa sin sydfranska dialekt ett fridsamt samtal, som tycktes afhandla anarkisterna. Atminstone tyckte jag mig hora det ordet namnas nagra ganger, men det ar ocksa mojiigt, att de talade om nagon likor. Deras lidelsefria ansikten gaf ingen vagledning, och omnibusens larm ofverrostade nastan deras ord. Efter fern minuter sade den ene god natt och steg ur vid ett gathorn. Ett par minuter darefter foljde den andre hans exempel vid ett annat. Sa snart de voro borta, kief konduktoren in, satte sig i hornet midt emot mig och bhmdade! En kansla af djup, ostord frid bemaktigade sig mig och fyllde snart hela mitt vasen, trots det att jag skakade ganska betydh'gt i mitt horn. Gatorna voro sa tranga, att det stundom sag ut, som om husen amnade klamma fast omnibusen mellan sina vaggar, men bara i all vanlighet, som ett litet oforargligt smastadsskamt. Lyktorna blinkade sa fredligt, konduktoren dreg sa djupa andedrag, och jag tankte, att nu kan val i alia fall omnibusen icke stanna vid bada hotellen
Källa: Internet Archive ·