Sida 166
158
EN VINTER I SODERN.
lighet att komma in i hotellet afven sedan det blifvit stangdt for natten — jag kande ju annu icke de arlesiska sederna, och man bor i sadana afseenden vara forsiktig i smastaderna — gick jag ut for att taga staden i betraktande.
Det var en mild, vacker afton i slutet af april. Himmeln var hog och stjarnklar, en svag vind strofvade omkring pa de smala, krokiga gatorna och kom de sparsamma gaslyktorna att flamta. Staden lag tyst och fridfull, och dess invanare tycktes alia redan sofva bakom de stangda fonsterluckorna. Endast fran ett litet kafe pa andra sidan torget hordes ett dampadt sorl och folio strimmor af Ijus ut pa stenlaggningen.
Jag gick den narmaste gatan, vek om nagra horn och befann mig efter nagra minuter pa ett annat, nagot storre torg. Pa dess midt sag jag en obelisk resa sig — pi min ena sida hade jag en kyrka, i hvars rikt skulpterade, djupa portal tvenne rader af stenhelgon sofvo sin manghundraariga somn, hknande stora lindebarn — pa den andra reste sig en stor monumental byggnad, som icke kunde vara nagon annan an stadshuset. Det lag ofver den liila oppna platsen nagot af den minnenas hogtidsstamning, som hvilar ofver de italienska smastaderna, och jag forstod, att mitt intryck af Aries hittills varit ofullstandigt. Dess godlynta fredsamhet var icke endast den aldrande smaborgarens, som lefver pa sina rantor, det var invahdens, som, nar lynnet faller pa
Källa: Internet Archive ·