Sida 17
INNSBRUCK. 9
af de stora valdiga jattar med snohvita hjassor, sorn kallas alperna, och hvilkas forganglighet ar sa mycket storre an vir, att den synes oss evig.
Da jag vaknade i dag pa morgonen och sag ut genom fonstret, sa — hvar voro bergen, dessa berg, som man far sa kara, att man vill saga »mina berg.> ? De voro forsvunna, spSrlost forsvunna. Jag sag icke en skymt af dem, och af Innsbruck, som jag visste lag dar nedanfor mig pa andra sidan Inn, kunde jag blott urskilja nigra dunkla konturer. Men i tradgarden nedanfor stodo traden stela och med matt, graaktig gronska, liknande leksakstraden i en tyrolergosses ask, val inlindade i hvit, mjuk bomull. Det var min sista dag i Innsbruck, — min sista dag af bergsluft och bergshorisont, nu hade dimman kommit och forstort den for mig. lindat in den i bomull och lagt den i en ask,' dar det icke fanns nagon horisont alls. Jag kan icke saga, att jag blef glad ofver delta puts.
Det var dock intet att gora vid saken. Jag kladde pi mig, gick ut och ned i staden. Det var som en ny bekantskap for mig; da nu icke bergen langre stodo dar och slogo ihjal alia matt med sin mattlosa storhet, tradde Innsbruck fram-Imgen till mote med mera sjalfifortroende och tedde sig utan fr%a i ett och annat som hufvudstad, om ock alltid, — gudskelof — af den blyg-
Källa: Internet Archive ·