Sida 170
l62
EN VINTER I SODERN.
bara frid oppnar sig sa segervisst mot ytterviirlden som ett grekiskt tempel; sallan hafva val tvenne motsatser fatt ett klarare, askadligare uttryck, medan pa samma gang samhorigheten tradt sa lefvande i dagen.
Klostergarden i Saint-Trophime utmarker sig for sina storartade proportioner, for den maktiga, gedigna prageln ofver det hela. Det rojer sig har, i planen, i de stora arkitektoniska linierna, tydliga reminiscenser fran den romerska stilen, medan i detaljer, i pelarnas kapital, i de skulpturer, som smycka hela de storre midtpelarna, medeltidens groteska fantasi och tafatta framstallningskonst tagit sig uttryck. De stenhelgon, hvilka klostergardens uppsyningsman, en gammal afskedad militar, namngaf for mig, voro syskon med de konstens lindebarn, som smyckade portalen. De ena som de andra forskrifva sig fran tolfte och trettonde arhundradet.
P>an Saint-Trophime gick jag midt ofver torget till stadens lilla museum, afven det inrymdt i en liten for detta kyrka. Porten ut till torget stod pa giant — jag skot pa den, den oppnade sig gnisslande, och jag steg in. Jag sag mig om efter vaktmastaren, men nagon sadan syntes icke till; det var folktomt och stilla inne i det hlla rummet, dar de aldriga stenfynden, torson utan hufvuden och hufvuden utan nasor, armar, knutna hander, fotter m. m. uppradade sig i fyra led under de hvitstrukna hvalfven. Franvaron af vaktmastare, ett species, som jag
Källa: Internet Archive ·