Sida 20
12 EN VINTER I SODERN.
slut, — att den skulle fortsatta sa i oandlighet, ledande mig upp i det hvita okanda.
En timme hade jag val klattrat sa och annu var dimman med mig. Jag kunde icke langre fornimma bruset dar nedifran, men plotsligt horde jag en tupp gala ofvanfor mitt hufvud. Det var som en munter hoppgifvande signal och glommande min tr5tthet paskyndade jag ater stegen. Och se, nu borjade det Ijusna omkring mig, ofvanfor mig, rymden vidgade sig, en mild varme strommade emot mig, skymtade det icke blatt mellan de tunna sl5jorna? Hvad var denna varme om icke solens? Jag borjade springa som ett barn och plotsligt stod jag dar, under en stralande klarbla himmel, midt i solskenet, det gyllene solskenet, bergens latta, genomskinliga solsken, mot hvilket slatternas och dalarnas synes matt och aldrigt.
Jag stod vid randen af en plata, som bredde sig framfor mig i sin klara hostdager, — ett litet trahus vid sidan af mig, en katt lag och spann i solskenet, honsen gingo och plockade i graset, darbortom hojde sig den tata granskogen i morka massor, och dar bortom, dar ofvan stego de snotackta topparna i sin stralande hvithet upp emot den blaa himmelen. Jag vande mig om, — under mig lag dimman som ett mj5lkhvitt haf, men ur detta haf hojde sig alpernas maktiga kedja, topp vid topp, fritt och klart, i en skonhet, som lyfte liksom m.ed starka vingslag, upp
I
Källa: Internet Archive ·