Sida 49
FIRENZE.
41
garna. Framfor klostret utbreder sig en tamligen vidstrackt, skogbevuxen plata, bildad af en afsats i berget, men omedelbart bakom det vidtager sluttningen anyo, brantare an forr, alltjamt bekladd med mork granskog. Har rader en standig skugga, ty berget, som annu reser sig till dubbla hojden, skymmer solen i nastan hela dess lopp, och de sneda aftonstralarna kunna icke tranga igenom de tata tradkronorna. Icke langt fran klostret kastar sig en back nedfor branten, och bruset af dess fall i den djupa klyftan ar det enda Ijud som gor tystnaden lefvande. Gar man pa en gamma), bristfallig bro ofver backen och foljer gangstigen annu en stund, loper den snart ut mellan granarna och slingrar sig utefter sjalfva randen af berget, som har stupar brant ned i Arnodalen, och da ser man hela den soliga slatten djupt inunder sig, med fargtoner lanade fran luften, och former lanade fran skyarna; det ar som om man sage lit ofver en fager drom genom en remna i det tunga, morka allvaret har uppe. Och da man vander tillbaka till klostret, synes skuggan skummare, ensamheten ensligare, tystnaden tystare an forr.
Annu ligger det samma stamning ofver hela denna nejd, hvarur en gang det gamla klostret vaxte upp, sasom en planta, da den funnit sin ratta jotdman. Sagnen darom och om honom, som var klostrets grundare, blir sallsamt lefvande for en har uppe. Jag vill beratta den, sa
Källa: Internet Archive ·