Sida 50
l!l'l
42
EN VINTER I SODERN.
den annu i sina yttre konturer finnes bevarad. Det ar en ganska egendomlig historia, i sin karfya korthet rymmande hela medeltidens starka passioner och djupa kanslomystik, en sagen fran denna tid, som var som en enda ling tvekamp mellan himmel och jord och dar bytet var nagra arma manniskosjalar, slitna mellan dessa oforsonliga makter, men trotsiga nog att alltid soka det yttersta.
Under en af de heta sommardagarna ar 1050 syntes en munk strafva uppfor Pratomagnos grona sluttning. Han gick med bojd rygg och blickar sankta mot marken. Men ryggen var icke bojd af alder — de breda skuldrorna vittnade om ungdomens kraftfullhet : de syntes endast tryckta af en osynlig borda. — Afven ansiktets faror vittnade icke om alder, utan om ett lif, tidigt fortardt af andra makter; de djupa vecken om nasa och mun talade om lidelsernas harjningar, pannans och ognens faror omgrubblets; men pannans veck voro yngre och mindre djupa! Vecken i hans grofva kapa voro graa af vagarnas damm, hans bara fdtter rifna och sariga, vid hans sida hangde ett gissel, som bar spar af traget bruk.
De fa vandrare, han motte pa denna af lagsna vag, veko skyggt at sidan for honom och afvaktade tyst hans valsignelse. Stundom gaf han dem den, men straft och motvilligt, oftare gick han forbi dem utan att hoja blic' karna fran marken, Aldrig sporde han om vagen
1
Källa: Internet Archive ·