Sida 51
FIRENZE.
43
och aldrig talade han forst till nagon. Och endast de som voro framlingar i trakten gjorde ett lonlost forsok att oppna samtal raed honom.
I hela omnejden af Firenze var Fra Giovanni val kand. Man visste att han tillhorde S:t Miniatos' brodraskap, att han tillfort klostret rika gafvor, men sjalf var den ende som undandrog sig deras njutande, tillbringande sitt lif i ensamhet, fasta och spakningar. Sedan en manad tillbaka hade han pa detta satt rastlost strofvat omkring i stadens omgifningar, sokande de minst befarna vagarna, de ensligaste stallena och med forkariek bergens hojder. Det forefoU som om han sokte nagot. Nagra ansago honom vara forryckt; hans anseende var i standigt stigande, och kring hans hufvud syntes redan ett svagt skimmer af helgonglorian.
Hit bort till Pratomagno hade afven hans rykte trangt; men det var forsta gangen som han sjalf uppenbarade sig har.
Fangen i sina tankar hade han vandrat uppfor sluttningen, mekaniskt foljande den trampade stigen, som hans fotter funno utan att hans ogon ledde dem, ty hans blickar voro stela och stirrande och sago intet af den synliga varlden omkring honom. Da foil plotsligt en sval skugga ofver hans af solen branda hals och smog sig under den grofva kapan utefter hans gisslade rygg. Han sag upp och hans ansikte Ijusnade ett ogonblick mot den morka skogen. Med snabbare steg fortsatte hari sin
Källa: Internet Archive ·