Sida 61
SIENA.
S3
i
Ar det var gamla, nedarfda smak for det afventyrliga, sagolika som har tager sig uttryck? Bada dessa orsaker kunna val medverka, men jag tror att den innersta grunden ligger djupare. Man har kallat medeltiden f5r en enda lang natt, och uttrycket ar nog i manga afseendcn betecknande; det hvilar nagot af nattstamning ofver de flesta rester af medeltidens kultur, som vi aga kvar. Men om den var en natt, sa var den icke natten efter, den var natten fore dagen, icke en afslutande, utan en forebadande natt, en natt, som modosamt, langtande, famlande arbetade sig fram till dag. Och har och dar lyste det afven en strimma af gryningen genom morkret, rod, en smula dyster kanske, sasom gryningen ar, innan Ijuset annu har brackt. Det ar detta strafvande fram till nagot annu icke uppenbaradt, dessa nastan angestfulla forsok att gifva uttryck at oklara tankar och kanslor, denna stundom rorande hangifvenhet, stundom upproriska valdsamhet, som moter ess i medeltidens konstverk, och som vacker var sympati, kanske annu mera darfor att uttrycksmedlen aro sa bristfalliga. Och sympatien okas annu mer hos den, som i var tid, hur iangsokt liknelsen kan synas, finner nagot beslaktadt harmed, finner samma oroliga strafvande till nagot kommande, samma famlande uttryck for nya tankar, samma ghmtar fran en dag, som annu icke brutit in.
I detta medeltidens kanslohf har afven renaissansens konst sina rotter, — det andliga inne-
Källa: Internet Archive ·