Sida 75
FRASCATJ.
67
det grannaste blonda har, en liten fin och smart gestalt och ett ansikte som forvanade och intresserade genom nagot frammande, egendomligt, olikt den omgifning till hvilken Hon horde. Typen var icke italiensk, den var en underlig blandning af osterlandskt och nordiskt. De nagot sneda, smala ogonen med sin morka, beslojade blick, ogonbrynens baglinier, den laga pannan komnio en att tanka pa den egyptiska skonhetstypen, men hyn hade denna genomskinliga blekhet, som utmarker engelskan, och munnen med sina tunna, fina lappar saknade det sydlandskt sinnliga draget. Det var tydligen hon som dragit sig ifran det ofriga sallskapet; stott ofver nagonting satt hon nu och tjurade med handerna for ansiktet. Den andra forsokte fa henne god igen, men alia hennes ofvertalningar, forsok att skamta, leenden och boner besvarades endast med en foraktlig tystnad. Till slut, som en sista utvag, tog hon en bakelse fran de andras bord och lade framfor henne. Den skots bort igen, lades tillbaka, skots bort, men fick tredje gangen ligga kvar. Efter en stund kom den ena handen bort fran ansiktet, efter annu en stund den andra, och sa blef till slut frestelsen for stark for den lilla sarade skonheten, och efter den forsta munsbiten var bitterheten glomd och freden sluten. Da sag den morka lycklig ut som efter en stor seger; men da blondinen, sa snart bakelsen var uppaten, gick att atertaga sin plats vid stora bordet, var det hennes tur att kanna sig sarad.
Källa: Internet Archive ·