Sida 82
74
EN VINTER I SODERN.
en oppositionslusta. Det ar som om dessa ruiner ville pltvinga mig en beundran, som jag icke frivilligt kan gifva dem, och den makt, hvarmed de utofva detta tvang, ar alltid massans, volymens, storlekens — icke storhetens. Det ar nigot brutalt, ratt och innerst ofruktbart i denna fantasi, som endast var riktad mot det kolossala, som aldrig kunde skapa nagot sjalfstandigt, endast mangdubbla matten pa det frammande lanegodset.
Jag vill harmed icke forneka, att dessa ruiner kunna gora ett maktigt, till och med gripande intryck. Men hvad ar det som gor detta intryck — det ar, atminstone for mig, sjalfva forgangelsen, icke det forgangna — det ar asynen af tidens seger ofver dessa verk, som trotsade pa sin styrka, men icke kunde forlita sig pa sin skonhet, och det ar ett slags dyster gladje ofver denna seger. Det ar icke samma kansla som den, hvilken uppfyller mig vid asynen af medeltidens och renaissancens minnesmarken, dar jag uppfylles af vemod vid tanken pa utvecklingsmojligheter, som gatt till spillo, skonhetsideal, som ofvergifvits utan att ersattas af battre, en hangifvenhet och en konstnarsadel, som senare tider icke uppnatt och allt for sallan efterstrafvat. Framfdr dem uppfyller forgangelsen mig med saknad — sa icke vid de romerska minnesmarkena. De aro som grafvardar, pa hvilka jag laser och begrundar forgangelsens skrift, icke minnets.
Källa: Internet Archive ·