Sida 164
14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
djupaste tacksamhet för ali denna lycka. Hon skref sålunda:
»Det är något egendomligt med den känsla man instinktlikt har att vilja hänvända sin klagan liksom sin glädje till någon, som man känner såsom ansvarig för det hela. Säkert är att nu, då jag känner mig så oändligt lycklig, är behofvet af tacksägelse starkt inom mig.»
Efter en skildring af sin lille sons yttre fortsätter hon:
»Ögonen äro redan så uppmärksamma och uttrycksfulla, ja, han har aldrig haft det sväfvande i blicken som andra nyfödda, utan såg sig från första ögonblicket mycket uppmärksamt omkring i denna nya värld. Och han älskar redan Napolis berömda himmel! Jag blir ibland så underligt gripen, ja rörd till tårar, när jag sitter på balkongen med honom i knäet, ser honom vända sin blick, med ett uttryck af absorberad tjusning, mot himlen och ligga betagen och stirra på den långa stunder. Om han inne i rummet gråter och är orolig behöfver jag blott bära honom ut på balkongen och rikta hans blick uppåt, för att han genast skall bli stilla. Alla hans öfriga tecken till ett förstående äro ju egentligen vid denna ålder ingenting annat än hos t. ex. en klok hundvalp, men detta är något så afgjordt själiskt, att det gör ett förunderligt intryck på mig. Jag hade för resten
Källa: Project Runeberg ·