Sida 172
14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
timmar före slutet, hade hoppet om lifvet icke helt slocknat hos henne eller omgifningen. Omkring klockan 4 på eftermiddagen den 21 oktober, femte dagen efter sjukdomens utbrott — då mannen, öfverväldigad af smärta, ett ögonblick lämnat rummet — började den lätta dödskampen. När han strax därpå, med återvunnen själf behärskning, inträdde, kunde hon icke längre tala, men hennes vackra, sorgsna blick mötte hans med ömhet och längtan. Lutande sitt hufvud mot mannens hand, utandades hon sin sista suck, i samma ögonblick han gaf henne en sista kyss.
Hon, som några månader förut uttryckte sin, tyvärr så snart besannade, förkänsla af ödets oberäknelighet, den förkänsla, hvilken, så länge människohjärtan fröjdats, varit den utomordentliga lyckans skugga, hon hvilar nu i den jord, som hon gladde sig att se skrudas i den italienska vårens underbara fägring för att så mottaga hennes förstfödde. Hon fick blott lefva så länge, att hon hann jubla ut sin, af oblandad modersglädje fullkomnade, kärlekslycka innan hon slets bort, snabbt och grymt, från sina älskade och från sitt lifsverk.
*
Källa: Project Runeberg ·