Sida 171
14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
Hon sköttes på det ömmaste af sin man, Signora Zampini och tre skickliga läkare — men allt förgäfves. Det onda visade sig vara en våldsam blindtarmsinflammation. Under den snabbt framskridande sjukdomens plågor hade hon icke en tanke på sig själf. »Men hon oroade sig för Pasqualino, som icke sofvit på flera nätter; för att hon icke orkade syssla nog med barnet; för att kammarjungfrun tröttade sig och för att sköterskan icke fick sofva nog»; med sin svaga röst uppmanade hon Signora Zampini, hvars ord här anförts, att se till allt detta och att själf icke vaka mera, utan lägga sig: för den sjuka var det nog att veta henne i närheten.
»Hon talade», berättar Signora Zampini vidare, »om sin gamla moder, om sin käre broder, som hon längtade att se, och som skulle bli så bedröfvad öfver att icke hinna fram i tid, för att finna henne lefvande. Hon var resignerad att dö, att lämna lifvet, som var så fullt och skönt; men hon led af den smärta, som hennes död skulle förorsaka andra.»
Hon hade själf omtanken att de hemmavarande skulle få underrättelsen om hennes sjukdom på det för dem minst oroande sätt. För sin man dolde hon sina aningar om en olycklig utgång af sjukdomen och något klart medvetande om dödens närhet synes hon ej ha ägt; tvärtom, ännu ett par
Källa: Project Runeberg ·