Carl von Linnés lefnadsminnen Tecknade af honom sjelf

Ur Vestgötaresan. Dal den 24 juli 1746. Kyrkogården kring Frendefors kyrka låg nära intill landsvägen och gaf oss anledning att eftertänka, om man kan eller bör taga myllan utaf kyrkogårdarna att dermed göda sina åkrar eller kålgårdar. Naturen lär oss, att vi ej böra uppäta våra fäders eller barns lik, och vet jag icke hvem härtill skulle hafva nog mage, om det icke vore en inhuman kannibal. Alla nationer hafva varit angelägna att deras döda måtte få hvila i sina grifter och att hedersman skulle föras med heder ned i sina grafvar, att de ej måtte falla rofdjuren till föda. De förmögnare låta göra sten- och kopparkistor, att deras mull ej skall utströs. Då gamle läto sätta sig och sin aska i högar, som svårligen kunde rubbas, och ibland Guds välsignelser räknas att den rättfärdigas ben, stoft, mull och aska skall få ro i sina grifter. Deremot blifva missgerningsmän af alla nationer utsatta för maskar och vargar, att korparna skola uthugga deras ögon, och de ogudaktigas lekamen hafver Gud utvräkt för hundar och vilddjur. Då växter och djur förmultna, blifva de till mylla. Myllan blifver sedermera till föda för de växter, som deruti sått och rotat sig, så att den största ek och den fulaste nässla äro af enahanda ting hopsatta, nämligen af de finaste svartmyllans partiklar, genom naturen eller en lapis philosophorum, som skaparen satt uti hvart frö, att förbyta och förvandla myllan till sin egen art. Häraf sker, att då djuren dö bort, förvandlas de till mylla, myllan till växter, och växterna ätas af djuren, der de göra djurens delar, så att jorden, som blifvit förvänd i säd, går sedermera under namn af säd i menniskans kropp. Der förvandlas den af menniskans natur till kött, ben, nerver etc., och då menniskan efter döden förruttnar, förfaller naturens kraft och menniskan varder åter till jord, dädan hon tagen är. När nu växter komma att så sig i denna mull, växa de frodigt och förvandla menniskojorden till sin natur, så att den skönaste jungfrukind kan blifva den fulaste bolmört och den starkaste Starkotters arm den lösaste nate. Den förra uppätes af en stinkande Cimex och blifver ett sådant djur. Denne Cimex ätes sedermera af fåglar och blifver till fågel. Fågeln ätes af menniskan och blifver en del af henne.