Sida 238
Inledning
korta bredbladiga åror. Vi taga plats, båten skjutes sakta ut och glider, förd af nästan omärkliga årtag, in i den gapande öppningen. Det skarpa dagsljuset lämnar småningom rum för en halfskymning, som låter grottans formationer framträda fantastiska och häpnadsväckande illusoriska. Från taket öfver oss hänga ned bisarra droppstensbildningar, som stundom synas ha för afsigt att gifva oss en liten näsknäpp, men det är icke så farligt —- kullan bakom oss gör en liten vickning ,med sin åra och vi glida förbi den bokstafligen öfverhängande faran. Och dessutom veta vi ju — så mycken skepsis ha
Sagogrottan.
vi tagit med oss in i sagoriket — att en eventuell kollission med dessa stalaktiter sannolikt skulle bli värst för dem.
Se nu, hur det skimrar på väggarne öfver och under vattnet! Det är silfver, idel silfver. Vårt tvifvelsjuka förstånd säger oss, att det är stanniol, sådan som man klistrar öfver buteljkorkar, men vår fantasi uppreser sig mot detta prosaiska påstående och afgår naturligtvis med segern. Öfver våra huf-vuden höjer sig ett hvalf af nedhängande stenmassor, och hvart vi blicka blixtrar och glänser det i dunklet — rubiner och diamanter, safirer och smaragder, — bergakungens omätliga skatter, som i alla tider varit en sådan frestelse för de stackars
Källa: Project Runeberg ·