Sida 239
Inledning
människobarnen. Farkosten gör en sväng och för oss in i ett nytt hvalf, där det skimrar och gnistrar af purpur och guld. En underjordisk bäck porlar ystert ftam ur en guldglänsande remna i klippan och kastar sig plaskande nedför bergväggen. Förbi en hvalföppning, genom hvilken vi långt borta skönja ett hemlighetsfullt, glänsande större hvalf, glider vår tysta farkost åter in i en smal och låg gång in i det okända mörkret, vi se väggarnes dolomitbildningar skymta förbi som töckenskuggor och den djupa stillheten afbryccs endast af årornas
Det inre af Sagogrottan.
sakta plaskande och då och då en hviskning från några af våra medresande i underjordens rike. Det råder en så hemhemlighetsfull förtrollning i detta rike, att till och med den värste pratmakare känner sig generad att störa stämningen med ett högt uttaladt ord.
Farkosten gör nu en tvär vändning om ett klipphörn och vi glida in i ett annat hvalf, eller rättare en sal, som förefaller oss helt modern med sitt hvita tak. Man skulle nästan kunna tro, att bergakungen inkognito gjort ett besök på Operakaféet och här försökt att skapa en imitation. Vi hinna emellertid knappt göra denna reflektion, förr än vi äro ute igen, eller rättare sagdt inne i en af de labyrintiska gångarne. Plötsligt Utställningen. 29
Källa: Project Runeberg ·