Sida 329
Inledning
af ett kraftigt; unisont hurrarop. Men ögonblicket därpå är grälet i full gång igen. Plötsligt öfvergår man till handgripligheter, värjorna flyga ur skidorna, klingorna korsas, — en garde! — det gäller lifvet. Bord och stolar vräkas kull, man hör genom skriken och ropen slamret af de hvarandra korsande svärden, motståndarne angripa hvarandra med ett ursinne, som ger leken illusion af en blodig verklighet. Så hör man plötsligt öfver larmet ett rop: Vakten kommer! Robusta och skäggiga tränga sig de bistra knektarne i harnesk och stormhufvor in på de stridande — några af dessa gifva sig genast, andra sätta sig til! ursinnigt motvärn och nedkalla död och förbannelse öfver ordningsmakten, men slutligen öfvermannas äfven de och föras bundna bort för att buras in i vakttornet, i af-vaktan på dom och rausakning. Spektaklet är slut och publiken troppar af.
Som en kuriositet torde böra i förbigående nämnas, att det händt icke en, men flere gånger, att mera naivt anlagda åskådare tagit slagsmålet så allvarligt, att de varit betänkta på att intervenera. De agerande böra ha all anledning att känna sig smickrade af denna omedvetna kritik.
Klockan närmar sig n, den tid, då allt skall stängas inom utställningen. »Gamla Stockholm» börjar bli folktomt, vi be-gifva oss nedför den skumma Smedjegatan och passera öfver broarne. Ännu en gång vända vi oss om för att kasta en afskedsblick på denna gengångarstad, och sel — där ligger den gamla Vasaborgen öfvergjuten af en bländande ljusflod, omgiften af mörka gaflar, murar och torn, ett sagoslott i — elektriskt månsken.
Källa: Project Runeberg ·