Sida 664
Inledning
under tiden ett skånskt bröllopståg ordnat sig till sin kyrk-färd. I teten åka musikanterna, så kommer brudgummen och bruden, båda till häst och företrädda af ungersvenner till häst, och sedan det öfriga bröllopsföljet. Det glada tåget väcker minnen från en tid, då gamla seder ännu höllos i helgd och ära, då det låg gammaldags poesi och stämning öfver folkets lif och kulturens välsignelse icke trädt öfver bondens tröskel i glacéhandskar och cylinderhatt.
Snabbt ila timmarne på Skansen under dylika nöjen och förströelser, mellan hvilka man promenerar på de härliga skogs-vägarne eller beser de många märkvärdigheterna. Att Skansen är populär bland alla samhällsklasser, ser man genast vid en flyktig blick på de vimlande skarorna. Vi upptäcka societets-stjärnan bredvid den enkelt klädda sömmerskan, som veckan i ända trälar för sitt torftiga bröd, den nådiga högborna gref-vinnan tränges med den solbrända dalkullan, som i hvardagslag sköljer flaskor i ett bryggeri, hofmannen med gesällen, snobben med dagakarlen — här råder en okonstlad demokratisk jämnlikhet, just så som det bör vara på en sådan plats som denna, där otaliga minnen från förgångna släkten tala till nuets barn om, att hvad vår lott än blifvit här i lifvet, hvilken samhällsställning, vi än intaga, äro vi alla söner och döttrar af ett gemensamt, älskadt fosterland. Att väcka och vidmakthålla denna känsla af samhörighet och fosterlandskärlek har varit den mans tanke, som med rastlöst nit skapat denna i sitt slag ensamstående nationella anläggning, och att hans landsmän mött honom i denna tanke, är en glädjande verklighet.
Håsjöstapelns klockor ha ringt in aftonen, och skymningen breder djupa skuggor mellan skogens snår, från hvilka vallurens ömsom glädtiga, ömsom vemodsfulla låtar strömma ut öfver näjden. Ljus tändas i stugorna, å Bredablicks tinnar fladdra de röda blossen i den stilla kvällen, vinden bär till oss ett svagt ljud af sång och strängaspel, och från utställ-ningsstaden därnere vid våra fötter tränger ett doft sorl och ett bländande ljussken, där vi stå på bergskrönet med blicken sväfvande ut öfver de otaliga blinkande ljusen, de stilla vat-
Källa: Project Runeberg ·