Utställningen i Stockholm 1897. Beskrifning i ord och bild öfver Allmänna konst- & industriutställningen

försagda och outvecklade funderingar i den vägen till en mer eller mindre aflägsen och oviss framtid. Köpenhamnsutställningen kom, som vi veta, till stånd 1888 och gick med glans, ej blott i så måtto, att den erkändes vara en storartad och i representativt hänseende förträfflig utställning, utan äfven i den meningen, att den lockade en massa människor till den danska hufvudstaden, något som våra praktiska vänner på andra sidan Sundet vid flere tillfällen visat sig uppskatta bättre än vi svenskar i allmänhet kunna förmå oss till, ehuru vi nog lika väl som danskarne veta, att en sådan gästfrihet är guld värd. Betecknande för den danska uppfattningen härvidlag var det jubel, som vid sista Köpenhamnsutställningen höjdes, då siffran af besökande främlingar uppnått millionen — det var som hade det varit en nationel märkedag.

Först efter denna Köpenhamnsutställning började man i Sverige på fullt allvar diskutera möjligheten af en Stockholmsutställning. De, som togo till orda för planen, gjorde det i början tveksamt, men det märktes snart, att tiden ändtligen var mogen, med andra ord: att opinionen var stämd för ett sådant företag, och i samma mån blefvo yrkandena allt bestämdare och kraftigare. Men från tanke till verklighet är ett långt steg — en lös plan, diskuterad i tidningarna eller man och man emellan, är icke detsamma som ett beslut med officiel kraft och prägel. Och återigen skulle det besannas, att »svenska nationen är ett trögt folk, fullt af hetsigheter». Månad efter månad, år efter år gick, utan att utställningstanken ryckte ett steg närmare förverkligandet. Man pratade om saken, man hoppades, man önskade, tidningarna framkommo med påminnelser och förslag, men initiativet, det lifgifvande initiativet lät vänta på sig.

Måhända skulle saken ännu i närvarande stund stått på samma punkt, framtidsönskningarnas, om icke tillfället åstadkommit en lycklig kombination. Året 1897 befanns vara konung Oscar II:s tjugofemte regeringsår. Detta jubileum, så pass sällsynt i vår historia, att allt sedan reformationstidehvarfvets början endast tre svenska konungar upplefvat så lång regeringstid, måste gifvetvis utgöra anledning till särskilda högtidligheter, och då låg det ju nära till hands att illustrera den fridsälle