Utställningen i Stockholm 1897. Beskrifning i ord och bild öfver Allmänna konst- & industriutställningen

monarkens regeringsjubileum med en utställning af det fredliga arbetets frukter ej blott från Sverige, utan också från det under samme monarks spira förenade broderriket och från det i så många hänseenden med den skandinaviska halfons folk befryn-dade Danmark. Tack vare denna kombination var som i ett nu all den forna öfverklagade likgiltigheten för utställningsidén bortblåst, den blef i en hast allmänt populär, och med en raskhet, som bjärt afstack mot den förra trögheten och betänksamheten, greps verket an under allmänt intresse af såväl myndigheter som enskilda.

Allmänt intresse, sade vi. Detta uttryck får dock icke tagas i bemärkelsen: enhälligt. Ty det vore fåfängt att dölja det såväl själfva tanken på utställningen som dess förverkligande stött på åtskillig opposition och äfven på hinder, hvilka legat på sidan om de tekniska och materiella svårigheter, man haft att bekämpa. Det,-finnes personer både inom och utanför de närings-drifvande kretsarne, hvilka anse expositionsväsendet såsom hardt när en styggelse eller, för att begagna ett kraftigare och från detta håll gärna användt uttryck, humbug. De anse, att vår tids utställningar allt mer artat sig till braskande reklamuppvisningar, vid hvilka icke alltid det redbara, solida arbetet afgår med segern — att de blifvit en sorts marknader, där företrädesvis det, som bländar och besticker den stora hopen, gör sig gällande, där nöjen och förströelser allt mer kommit att spela hufvudrollen, under det att industrien får låna sig till skylt åt en mängd sträfvanden och syften, som ha litet eller intet med henne att göra. Då vi här framhålla denna uppfattning och de punkter, hvarpå den stöder sig, sker det endast på den grund, att detta missnöje i många fall sticker bakom de dissonanser, som låtit höra sig, icke därför att vi skänka denna uppfattning vårt gillande. Kritiken, anmärkningarna kunna i vissa afseen-den ha skäl för sig, men därifrån och till befogenheten af en generel förkastelsedom är ett långt steg. I detta som i många andra fall gäller ordspråket, att man icke bör kasta ut barnet med badvattnet. Utställningarna ha utan tvifvel ännu och allt framgent en stor mission att fylla, dels på grund af de befruktande idéer och äggelser de tillföra industrien genom den åskådliga jämförelsen, dels genom deras otvifvelaktigt i flere hänse-