Sida 89
Fältet vidgas
Åtskilliga förslag hafva blifvit väckta äfven i våra land om någon inskränkning af denna makt, särdeles i fråga om ingående af fördrag, ntan att ens hela svenska statsrådet behöfver därom höras.
Som bekant, var konungamakten äunu under Gustaf II Adolfs tid icke större i detta hänseende, än att konungen först måste höra riksdagen och erhålla dess bifall, innan han kunde inlåta sig i krig eller ingå förbund med främmande makter. Envåldskonungarne tillvällade sig sedermera större makt, och 1809 års lagstiftare godkände slapt den farliga makttillökningen.
Nu talas ju oaflåtligt, när det gäller försvarsvärkets ordnande, om uppoffringar. Det försäkras, att inga offer må anses för stora. Staten må ega rätt att uppkalla med tvång till landets försvar fadern, maken, sonen — och detta ej blott, när det värkligen gäller försvaret, utan ock när det blott gäller förberedelser därtill, d. v. s. öfningar, utsträcktes dessa också till årslångt kasernlif i fredstid.
Detta är de offer, man kräfver från folkens sida.
Vore det väl då för mycket begärdt, menar man, om folket för sin del önskade åtminstone någon liten säkerhet för att landet
Källa: Project Runeberg ·