Fantasiens verldar och verklighetens verldar

finnes i förståndet, som ej först gått genom sinnena. En sanning ligger till grund för detta ordspråk; den yttre verldens inflytande, dess afspegling i vårtinre, är ofantligt mäktigt. Också kunna vi vara förvissade om, att i händelse vi tro oss på de andra verldarna se menniskor af sex fots längd, hvita som vi, så skola kineserna der endast se en gul menniskorace; eskimåerna vildar, liknande dem. För att gå ännu längre, så kunna vi antaga, att aporna endast skulle se gorillor och orang-outangs; fiskarna, simmande varelser; papegojorna, vackra pratmak are med gula näbbar och gröna fjädrar; myrorna, myrstackar för småfolket. — Vi kunna uttrycka denna öfvervägande böjelse med ordet antropomorfism.

Men hvad är då menniskan? Derpå hvilar hela frågan. I anatomiskt och fysiologiskt hänseende är menniskan den högsta representanten af djurriket, den sista och mest fulländade, sammanfattningen af alla dem som föregått henne pä lifvets skala; hon intager den konvergerande seriens spets. Man må med Geoffroy Saint-Hilaire antaga den storartade (fastän ännu ej bevisade) idéen om planens enhet; eller med Cuvier räkna fyra hufvudafdelningar, så kan man dock ej undgå att erkänna följande hufvudfaktum: att menniskans organisation ej skiljer sig från den animala organisationen; att hon tillhör samma byggnad, hvars slutsten hon är; att hon tillkommit genom samma krafter, att hon beherrskas af samma lagar; att hon är beroende af samma system, och att, åtminstone från det lägsta bland de vertebrerade djuren, varelsernas kedja genom omärkliga gradationer stiger till menniskan. Den jemförande anatomien och embryologien äro härvidlag tvänne solida vetenskaper, på hvilka vi kunna stödja oss.

Med denna förutsättning vilja vi i tanken återgå till ursprunget eller ursprungen för de olika slägtena. Genom hvilken handling naturen än frambragt de första lefvande varelserna, dessa enkla organismer, hvilka framställa lifvet under dess enklaste uttryck; dessa infusorier, som bestå af en enda mergkanal; dessa zoofyter, som tyckas bilda föreningslänken mellan de bådarikena; — huru än denna de första varelsernas tillkomst försiggått, måste man dock erkänna, att formen, storleken, organisationen, lefnadssättet, beskaffenheten af dessa ursprungliga organismer äro ett uttryck af viljan hos de krafter som gåfvo dem lifvet, af det medium i hvilket de uppkommo, af de omständigheter som omgåfvo deras vagga. Om andra krafter varit herrskande, om andra ämnen funnits till, om andra kemiska föreningar kommit till stånd, om andra vil kor förefunnits, är det fullkomligt visst, att dessa varelser sjelfva skulle blifvit annorlunda än de blefvo. Detta är för öfrigt en sanning hvilken vi hvarje dag kunna studera: till och med nu uppstå olikheter hos alla varelser både af växt- och djurriket i öfverensstämmelse med de förhållanden hvarunder de lefva. Det skulle vara öfverflödigt att vidare orda om detta faktum, och tro vi oss vara berättigade att uppställa följande axiom: varelserna framträda i harmoni med deras födelseort.

Fågeln är skapad för flygten, emedan luften är hans konungarike; och det är ej blott hans verktyg för flygt, utan alla hans organer, som harmoniera med denna hans bestämmelse, från och med lungornas mekanism, till och med de ihåliga vingbenen. Fisken måste lefva i vatten: hans blotta form kommer en att ana denna hans bestämmelse. Skola vi tala om amfibierna, om flygfiskarna; skola vi framkalla crustace-erna, dessa den antediluvianske Neptuni sista baroner, eller insekterna med sina underbara förvandlingar, eller skogarnas och grottornas fruktansvärda invånare? Alla skulle de tala till fördel för vårt nyss anförda axiom, att varelserna harmoniera med deras vistelseorter.

Man kan öfvertyga sig om, att, i den händelse de ej befinna sig inom sitt rätta hemvist, vare sig man förflyttar dem till ett främmande medium eller förändrar det som omgifver dem, de ej länge skola dröja, innan de sätta sig i jemnvigt med de nya förhållandena.Slägtenas mångfald öfverensstämmer således med mångfalden af krafter, medier, inflytelser, substanser, tidsåldrar, klimater, tätheter m. m. Om man under en hög temperatur närer en svamp med kolsyra, framställer man med konstlade medel de vil kor som rådde under den sekundära perioden: hvad blir följden? Svampen växer, växer till en oerhörd, onaturlig storlek och ger en bild till dessa kolossala kryptogamer, hvilka för närvarande ligga begrafna i urverldens torfmossar. Samma verkan skulle ej inskränka sig blott till växterna; den skulle äfven kunna iakttagas hos djuren, om ej arfvet från föregående generationer knutit dem i växten. Men, utan att gå utom det närvarande lifvets normala förhållanden, se vi jordklotet betäckt med olika slägten, hvilka alla äro lämpade efter deras lefnadsvilkor.

Må vi nu, i stället att betrakta jordklotet, vända oss till någon annan verld inom vårt system och förflytta oss