Militärkirurgiska anteckningar 1871

18

Bd. III. N:r 8. —

CAUJ, J. ItOSSANDEK.

tära sjukhushierarkien, ordinerande och assistentläkare, summa fyra. Att detta är något för mycket, inses lätt. Den ene kan möjligen förledas att lita för mycket på den andre, ansvaret är för mycket deladt. Det kan hända, att i ett kritiskt ögonblick posterna äro klent besatta. En annan olägenhet, som dock egentligen endast borde kunna vidlåda reservlasaretten, är att de ordinerande, men äfven de andre läkarne, voro civilläkare, som ofta bodde aflägset från sjukhusen, och voro upptagne af sin praxis och endast syntes till på sin rond, till och med ibland voro borta vid operationer, som skulle verkställas på patienter, intagne på deras afdelningar. De voro ej ens i regel närvarande, då de stora sjuktransporterna anlände. Likväl kunna omständigheterna vid de sistnämnda fallen vara sådana, att all möjlig hjälp är behöflig. Med lifliga färger skildrar Esmarck i sina föreläsningar (Verbandplatz und Feldlazareth) huru tillståndet vid slika tillfällen kan vara, huru mycken energi och kallblodighet läkarne kunna behöfva för att motsvara de stora anspråk, som på clem kunna ställas, huru sorterandet af de sårade, bestämmandet om hvad som i hast bör göras o. s. v.j fordrar vant omdöme och beslutsamhet. Jag vill ingalunda påstå, att något egentligen försummades i dessa fall, aldraminst i Berlin, där förhållandena ej just voro så pressande, men jag kan ej neka, att den tanken trängde sig på mig, att ett uteslutande anlitande af civilläkare, mer eller mindre oafhängige och af andra göromål upptagne, ej var alldeles fördelaktigt för sjukhusen. Det var kanske nödvändigt; alla militärläkarne voro vid armén och ansågos där behöflige, så mycket heldre, som inga civilläkare än mindre främmande läkare där fingo anställas; hade sådant varit medgifvet eller möjligt, så hade kanske verklige militärläkare kunnat bli disponible för de stående sjukhusen, en sak, som skulle gagnat ej minst desse läkare sjelfvej Naturligtvis kan likväl ej militärläkarekåren räcka till öfveralt, och jag vill ingalunda påstå, att de i sjukhusen anf vände civilläkarne på något sätt stodo efter de andre i skicklighet och ej heller i nit, så vidt det var dem möjligt. På de stora reservlasaretten behöfdes ett stort antal läkare, synnerligen för skötseln af de sårade, och då ronderna ej kunde draga alt för länge ut, var den princip, som både vid det verkliga militärsjukhuset (slottet) i Versailles och med ändå mera skäl vid baracksjukhusen i Hamburg, Leipzig och Berlin följdes, eller 1 ordinerande och 1 eller 2 assistentläkare för hvarje afdelmng alt