Sida 19
II. Skottsårens behandling
MILITÄKKIRUKGISKA ANTECKNINGAR . 19
efter dess storlek, 20 till 30 sårade, 40 till 60 invärtes sjuke, som jao- tycker riktig. Att alla desse läkare ej kunde vara vana kirurger är klart, och någon gång fick man väl se sådana improviserade kirurger förråda sin ovana. Jag såg ett par gånger ordinerande läkare verkställa och assistera vid operationer på ett sätt, som ej tålde vid den aldra beskedligaste kritik, och •itvcn vid förbindningarna af såren onödigtvis förorsaka patienterne smärta. De tänkte ej på, visste ej, huru mycken vigt ligger på att varsamt handtera ett sår, en bruten extremitet, så iatt&den så litet som möjligt rubbas. På denna senare omständighet måste i god tid unge läkare göras uppmärksamme. Om i någonsin gäller härvid det gamla: fortiter in re, leniter in modo. ]Det vana ögat upptäcker genast, bara en annan tar i ett brutet rben eller omlägger ett sår, om han i ty fall gjort en god [lärospån eller ej. Ofta fick jag visst ej skäl till sådana anmärkningar, men jag har ej ansett mig böra förbigå denna sak; t anvisningen kan möjligen på något håll falla i god jord.
På de bättre ställena var skötseln i allmänhet utmärkt. Jag har redan nämnt, att man öfveralt sökte sörja för god ventilation. Flerestädes desinficerades sjukrummen särskildt med hvarjehanda medel, mest karbolsyra, som fick vara med i alt. IPå många ställen luktade hela sjukhusen häraf. Den begagsnades annorlunda än hos oss, hvarom mera strax. KlRSCHNER tyckte ej om att så där impregnera luften i sjuksalarna; hans åsigt var, att man därmed leacherade dålig luft, men ej afhjälpte den. Desslikes var man mestadels särdeles noga med renligrheten. Sängkläderna ombyttes oupphörligt, slutlakan och vattentäta tyg användes ymnigt. Svamparna voro ur sjukrummen förvisade. 1 stället användes de Esmarclislca irrigatorema. Jag betraktar detta såsom ett stort framsteg i hygieniskt afseende, så länge man med pipen ej intränger i sjelfva såren. Olyckligtvis hände det nog, att samma pip i en hastig vändning och utan tillräcklig rengöring användes i flere sår efter hvarandra. I Homburg hade hvarenda patient sin särskilda pip, som påsattes slangen, innan den brukades. Lokala bad användes öfveralt i temlig utsträckning. De sårade delarna fingo ligga däri ett par timmar i sönder, ofta mycket längre, vattnet förnyades altjämt och hölls vid jämn temperatur, vanligen emellan 34—39 grader. Dessa permanenta vattenbad passa bäst för de öfre extremiteterna och för underbenet; för låret låta de ej använda sig. I stället lade man, t. ex. i Nancy,
Källa: Internet Archive ·