Sida 20
II. Skottsårens behandling
20 Bd. III. N:r 13. — Carl j. rossander.
vid lårbensfrakturer, där bad ansågs behöfligt, hele patienten i ett kar för flere timmar. I parentes sagdt badades mycket äfven för febrar, särskildt tyfus; hvarje stående sjukhus var väl försedt med badrum, i hvarje barack fans i regel ett sådant. Naturligtvis var temperaturen för dessa bad lägre. Ingenstädes såg jag en sådan energisk användning af svala bad som på civilsjukhuset i Frankfurt hos Varrentrapp. Han hade ii hvarje sal låtit göra en särskild tillställning, så att badet kunde serveras ini rummet bredvid den sjukes säng. Så ofta temperaturen visade en stegring öfver 39°, lades den sjuke i det svala badet för en stund, tills värmen fallit. Steg den åter snart, så förnyades badet, och på detta sätt kunde patienten få flere, det uppgafs ända till sex, på en dag. Ofveralt rosade man badbehandlingen för de tyfösa febrarna. Indikationen för de lokala baden hos de blesserade var, att varafsöndringen antog en dålig karakter eller var alldeles för ymnig. Det förefaller mig dock, som om dessa bad hade blifvit använda något mera i början än mot slutet af kriget.
Huden omkring såren hölls med omsorg ren, hvilket var så mycket lättare, som plåster och salfvor mycket sällan begagnades. Hetpelder var i detta fall så nogräknad, att han satte sina fina sjuksköterskor till att med eau de cologne gnida sårens omgifning ren, om så vid de sjukes ankomst eller sedermera behöfdes.
Våta värmande omslag användes rätt mycket, synnerligen vid färska blessyrer, innan varbildningen blifvit särdeles ymnig. Att isen i Esmarck har en af sina varmaste försvarare, vet hela verlden.
Kataplasmer såg man ej mycket till, mest på slottet i Versailles, hvars ene konsulterande generalläkare, Strometer, hyser en viss förkärlek för detta förbandssätt.
Systemet för sårens egentliga förbindning var på olika ställen ganska olika, ingenstädes liknade det det hos oss numera vanliga. Hvad man öfveralt mest fruktade, var varets stagnerande0 i såren. Därföre, oaktadt alt teoretiskt varnande för altför noga utpressande af varet, gjordes detta dock grundligt, som jag tyckte mestadels alldeles för grundligt. Man betraktade varet såsom en fiende, den där till hvarje pris måste utjagas. Att incisioner ej sparades för att lemna fritt aflopp åt varet, det måste obetingadt gillas, men man gaf sig på många ställen ingen ro, förr än såren voro alldeles tomma. Till öfver-
Källa: Internet Archive ·