Militärkirurgiska anteckningar 1871

-2 Bd. El. N:r 13. — ca kl . j. rossanuek.

Ofvanpå altsaramans kom slutligen en kort binda eller treslint, efter Mayok-Esmarcks metod. Men ännu enklare förbindning fick man se och ej sällan, hvad som, isynnerhet i början, särdeles både förvånade och misshagade mig, intet bandage als. Efter amputationer, i Versailles, slog man ett vått linnestycke omkring stumpen — det var hela förbandet. I Berlin, både hos Esmarck och König, var man ändå radikalare, man lade platt intet på amputationssåren. Jag hade visserligen förut hört omtalas denna metod, af tyskarne kallad Buroivs, men jag visste ej, att den vunnit efterföljd. Emellertid ha Esmarck och König, och som det tyckes äfven andra, experimenterat med densamma på sina civila kliniker, och deras erfarenhet var sådan, att de äfven nu under kriget följde detta behandlingssätt. Efter åtskilliga resektioner, t. ex. några på lårbenshufvudet, sak samma: oljade bourdonnets i såret, åtminstone de första (lagarna, utanpå intet. Vid komplicerade frakturer på låret och som ej voro så beskaffade, att andra skäl förhindrade metodens användning, såg jag såret på undersidan lemnadt alldeles öppet, och varet fick, såsom i förut nämnda fall, af sig sjelf droppa ned i en liten rondskål, som stod inunder sängen. Motivet för alt detta var nu, att man funnit, det varet, genom att obehindradt få utflyta, förhindras att stagnera och att antaga dåliga egenskaper. Luftens tillträde till såren, förutsatt att man höll luften frisk, var ej att frukta. Jag måste erkänna, att det var, som under några timmar fick samla sig i de små skålarna, verkligen var nästan alldeles luktfritt, i alla händelser mera, än hvad som oftast är förhållandet, då man vid det vanliga häftplåster- och charpiförbandet ömsar på såren efter 24 timmars eller längre tillstängning.

Metoden är, som man ser, raka motsatsen till det Listerska behandlingssättet, som hos oss på senare tider blifvit upptaget, och hvaraf vi anse oss ha så goda resultat. Skall inan dömma efter de sistnämnda, så vågar jag påstå, att resultaten af amputationerna isynnerhet, men äfven af andra fall, som jag såg, ej voro egnade att inge mycket hög tanke om den Burowska" metodens förträfflighet. De, som med lifvet sluppit ifrån amputationer både i Versailles och Berlin, voro lätt räknade, på det sista stället hade alla låramputerade aflidit; detta kan nu naturligtvis bero på andra orsaker, men uppmuntrande är det då visst icke. En annan metodens olägenhet är, att vid amputationerna det behöfs mycket större lambåer, för att ben-