Sida 9
I. Bantings kur beskrifven af honom sjelf
den energiske och tålmodige patienten slutligen till den öfvertygelse, att inga vidare medel återstodo att försöka.
Författaren ger sjelf en naiv och tragikomisk skildring af sina många lidanden. För fettma kunde han ej bocka sig ned. Hans försök att vara artig eller visa sin vördnad föreföllo andra ytterst löjliga och honom sjelf motbjudande och betänkligt ansträngande. Sina skor kunde han ej lossa; baklänges måste han gå ned utför trappor och vid minsta ansträngning, synnerligen vid gåendet uppför trappor, som ej kunde företagas utan hjelp, pustade och svettades han erbarmligt. I jernvägskupéer och på teatrarne var han en skräck för sina grannar. Af naturen var han liten till vexten endast 5 fot och 3 tum lång, men vägde 1862 i Augusti månad 202 skålpund engelsk vigt. Efter alla de kurer han genomgått trodde han numera ingenting; annat återstå än att bära sin olycka med tålamod. Hans af naturen glada lynne blef emellertid nedstämdt, han afstod frivilligt från alla lifvets nöjen och njutningar och höll sig mest hemma af fruktan att utomhus utsätta sig för löje och försmädliga, anmärkningar; en belägenhet som i sanning ej var angenäm.
Den skulle dock blifva värre. Nya och mera oroande symtomer, svindel och susning för öronen samt börjande döfhet, sällade sig till hans gamla olägenheter, då, såsom han sjelf uttrycker sig, ”omsider den allsmäktiga försynen ledde honom
Källa: Project Runeberg ·