Sida 42
III. Bantings kur bedömd ur medicinsk synpunkt
magergörande lefnadsordningen”, och från ännu äldre tider finnas anvisningar i denna väg, nemligen af medicinens fäder Hippokrates (460—377 f. Chr.) som var samtidig med Pericles, och af Aulus Cornelius Celsus, som lefde (25 f. Chr.—30 e. Chr.) i Rom under kejsar Augusti tidehvarf. Ända från dessa aflägsna tider finnas få mera omfattande medicinska författare, som ej i något kapitel af sina arbeten behandlat korpulensen och dess följdsjukdomar, samt åberopat, återupprepat och utvecklat de gamla principerna om lefnadsordningen dervid.
Specifika läkemedel mot korpulens (mineral- och vextsyror, jod, extrakt på hafstång etc.) hafva äfven tidtals blifvit prisade och använda, men mot dessa medels ändamålsenlighet och gagn kunna likväl befogade tvifvel anföras. Den vetenskapliga medicinen har visserligen, isynnerhet under sednare tider, allt mera bemödat sig att utforska de lagar, efter hvilka använda läkemedel förkorta eller mildra de sjukdomar, hvari de användas, men insigten i de djupt invecklade processer, som härvid göra sig gällande inom organismen, är dock i viss mån ytlig, likasom kännedomen af de förändringar, som läkemedlen åstadkomma i kroppens ekonomi, eger så många luckor att de flesta sträfvanden att vinna en bestämd förklaring härutinnan ej kunnat leda till önskad påföljd. Behandlingen af flertalet sjukdomar är derföre till stor del rent empirisk — grundad
Källa: Project Runeberg ·