Sida 136
136
Gåtor.
1. Der bygges en bro öfver sjön utan stränder, hon bygger sig sjelf utaf perlor och gull. Ej reses hon långsamt af människohänder, Ett ögonblick murar dess hvalfbåge full.
Ej mast f älles ned för att segla derunder, och ingen tar tull, der den bron synes stå. Fast människokraft ej kan rubba dess grunder, ett barn är för tungt till att vandra derpå.
Hon födes med strömmen och plötsligt försvinner, så snart som dess urna har uttömt sin skatt. — Så sägen mig då, hvar den bryggan man finner, och namnen mig mästarn, som hvalfvet har satt.
2. Ett par jag känner : qvinna, man.
Än är hon störst, än är det han.
I ålder lika äro båda —
så åldrigt par man ej får skåda — ;
men svart är hustrun, mannen hvit;
hon älskar sömn, hans lust är flit,
derf ör kan ingen dem förlika ;
de alltid för hvar andra vika.
Mer klara ögon gumman har
än örnen, som i rymden far.
Och hvar hon är, der skall man finna
mång tusen ljus och facklor brinna.
Hon likväl sämre ser än han,
som blott ett öga bruka kan.
Källa: Internet Archive ·
