Sida 138
138
hans sköna jord och himmel blå. Ack, må jag alltid se mig för, att det han hatar jag ej gör !
Två öron har jag äfven här:
med dem jag märker h varje ljud.
Jag hör min moders stämma kär:
"Var from, mitt barn, och trukta Gud!"
Jag hör min fader kalla mig:
"Kom hit, mitt barn, jag älskar dig!"
En mun, enmun jag också har. Att bruka väl är den mig skänkt. Med den jag frågar, gifver svar och säger ut hvad själen tänkt. Jag beder och i sångens ljud hembär mitt tack och låftill Gud.
Jag händer har, ett tvillingpar; den högra här, den venstra der. Fem fingrar sitta på en hvar; med dem jag fattar, håller, bär. En hvar ännu helst leka vill, men för att gagna växer till.
Jag fötter har, också ett par; med dem jag går, på dem jag står. Jag springer hem till mor och far, så snart jag skolan lemna får. Och faller jag uti mitt språng, jag — ser mig för en annan gång.
Uti mitt bröst ett hjerta bor,
så litet än, det varmt dock slår,
af kärlek så till far och mor
så till det Ii f ja g njuta lår.
Men lifoch lemmar, kropp och själ
har Gud mig skänkt och skyddar väl.
Källa: Internet Archive ·
