Barometern 1861

2

gebit. Sednaste poster förmäla nemligen alt sedan en hop Bourbonister blifvit slagen af Italienska trupper, återstoden deraf, 400 man, blifvit af fransmannen tillfångatagen på Romerska gränsen.

Englands sympatier Air Italiens sak synas oförminskade. Roebucks tal i Sheffield, till förmån för den En-gelsk-Österrikiska alliansen, har af den engelska pressen blifvit temligen omildt bedöindt.

Den svenska konungens nyss gjorda besök i England och Frankrike har någontid sysselsatt den Europeiska pressen. Något annat än gissningar har dock hittills ej kunnat meddelas om denna resa. — Det kungliga besöket liar äfven gifvit anledning till ett rykte om konungens broders hertigens af Dalarne förmälning med prinsessan Anna Murat.

Vänder man sina ögon bort från vår egen verldsdel, så finner man äfven på andra sidan Atlantiska hafvet en för menskligheten ingalunda oviglig strid försiggå. På sednaste tider hafva sakerna tagit en för unionisterne ganska oangenäm vändning. Efter nederlaget vid Bulls Run, har följt en ny drabbning viel Springfield der separatisterna åter behållit segern. Om lyckan i längden skall blifva de sistnämndes fanor trogen skall framliden utvisa. Föga troligt synes detta dock, ty af den beredvillighet med hvilken man i New-York, Philadelphia och Boston tecknat sig till deltagande i llnionslånet, torde man kunna sluta att opinionen i de norra staterna är starkt krigisk, och att man der icke skall sky stora ansträngningar för att med fördel kunna sluta striden.

Bland eget lands frågor intaga valen af deputerade till det blifvande utskottet främsta rummet. Helsingfors stads borgerskaps hekannta val sistlidne vecka visade, genom den enighet der ådagalades och öfriga omständigheter, att politiskt medvetande icke så alldeles saknas i Finland. Uleåborg hade redan förut gjort sitt val och öfriga städer skola snart följa exemplet. Joensuu har kallat handlanden A. J. Mustonen till sin representant vid valet af deputerad för den grupp till hvilken staden hörer.

Den inhemska pressen liar länge nog varit upptagen af genmälen mot Litteraturbladels sorgligt ryktbara artikel „Finska förhållanden och Svenska pressen." Åbo Underrättelser, Helsingfors Tidningar, Tapio, Borgå-bladet, och nu också Mehiläinen hafva uppträdt mot de der yttrade åsigterna. Äfven Suometar har förklarat sig ogilla dem. Uti sednast utkomna nummer af Litteraturbladet har influtit en ny uppsats angående ofvannämnde artikel, hvilken länge nog torde gifva ämne till våra tidningars uppmärksamhet.

Förf. vidhåller uti denna artikel fullkomligt samma åsigter, som uti den första. Hans förklaringar öfver desamma torde nu likaså litet som då vinna anklang. Hans åsigt att „Finland från att vara en åt Ryssland afträdd provins blifvit en stat med en garanterad statsform", måste nu liksåväl emottagas med en protest, som de yttranden i hans förra artikel, hvilka antogos utvisa det han ansåg Finland sakna politiska rättigheter.

Då den enda afhandling, hvilken förlänat" finska folket några sådana rättigheter, det af regenten och nationens representanter besvurna fördraget vid Borgå landtdag, redan fanns då Finland afträddes, är det svårt att inse att landet icke då var en „stat med garanterad statsform". Innehar det nu denna ställning (hvilket ingen betviflar) så innehade det äfven densamma 1809, ty något nytt fördrag mellan regent och folk har sedan dess icke afslutats. Lika obegripligt är det huru „från sagde början, som långtifrån innehåller ett löfte om landets nuvarande statsform", denna

sedan skulle utvecklat sig. Finlands statsrättsliga ställning är nu sådan den var vid Borgå landtdag, och någon vidare utveckling har i detta afseende sedan dess icke egt rum.

Litteraturbladet medgifver, ja tillochmed förklarar, att den allmänna opinionen är en makt, men hvarför då säga att blotta sinnesstämningar och fraser verka intet, och så strängt tadla aili opinerande från dem hvilka icke hafva en sådan plats i samhället, alt denna ensamt kunde skänka deras opinerande någon vigt? Verldshistorien lärer annars att den opinion, som rådt hos dem, hvilka icke innehaft någon framstående plats i samhället, verkat större saker än den som funnits hos dem, hvilka haft förmånen af' en sådan ställning.

Litteraturbladet förklarar nu att det aldrig frånkänt Finland politiska rättigheter. Vi vilja icke betvifla att dess åsigter alltid varit desamma. Men det kan vara osäkert, hos hvem felet ligger att man uppfattat bladets yttranden så som skulle det ha förnekat dessa rättigheter. Om det ligger uti motståndarnes oförmåga alt läsa och uppfatta en mening, eller uti bladets säll att framställa sina åsigter så alt de kunna missförstås? De många bemötanden artikeln framkallat från olika håll, göra den senare Åsigten sannolik. I alla fall hade det varit bättre om bladet något sparat på epiteter och beskyllningar, ty dessa kunna lätt vändas mot detsamma sjelft.

Ännu skulle vi ha mycket att säga om dessa artiklar och ännu mera om den i sisla numret införda: „Angående tydningen af vissa Stadganden i Regeringsformen och Säkerhetsakten." Om icke förhållandena sätta sig deremot, så skola vi också framdeles återkomma till dessa uppsatser.

Finska jordbruket och protektionssystciiiet.

i.

Det fanns en tid, och denna tids läror spöka ännu då och då i våra dagar, då guld och silfver ansågos vara de enda ting, hvilka hade något värde. Såväl lärda som statsmän hyllade denna åsigt. Vid bedömandet af ett lands ekonomiska tillstånd undersökte man icke huru stor tillgång på födoämnen der förefanns, om dess innevånare voro väl försedde med alla lifvets beqvämligheter, om de bebodde snygga och sunda boningar, om der fanns ett stort antal olyckliga, som ej kunde existera genom annat än genom bättre lottade medmenniskors barmhertighet o. s. v.; endast om landet hade en större eller mindre tillgång på klingande mynt, utgjorde föremål för forskarens uppmärksamhet. Var förrådet af ädla metaller stort, ansågs landet rikt, om än dess innevånare nödgades lida många umbäranden, var det åter brist på dessa metaller, så ansågs landet fattigt.

Så länge sådana åsigter voro rådande, var det naturligt att man på allt sätt ville befrämja införseln af guld och silfver samt förhindra exporten deraf. För att ernå detta ändamål sökte man att så mycket som möjligt få inom ett land tillverkade alla de produkter som detsamma förbrukade, på det att så litet som möjligt skulle behöfva importeras från utlandet, och på det alt utländningen skulle nödgas betala med reda pengar allt det som landet exporterade. Men då naturförhållanden och lokala omständigheter icke öfverallt äro likartade, och således det ena landet kan tillverka vissa produkter både billigare och hällre än det andra, så måste, för att ett fabrikat, hvars tillverkning icke lönade sig, dock ej skulle från utrikes ort införas, den industri, som hade producerandet af sådana