Barometern 1861

3

fabrikater till föremål för sin verksamhet, skyddas på bekostnad af öfriga näringar, hvilka i och för sig sjelfva kunde ega bestånd.

Frihet från utskylder, lån och penninge-understöd, skydd mot utländsk konkurrens, voro de medel, hvarigenom nian sökte vinna sitt ändamål.

Mot dessa statsekonomiska läror, hvilka förorsakat mer än ett blodigt krig, höjde sig redan för mer än hundrade år sedan röster, hvilka förkunnade en annan åsigt och, påpekande de oriktiga principer på hvilka de förra lärorna hvilade, framhöllo att ett sådant system, långt ifrån att göra nationerna rika, tvertom skulle göra dem fattiga. Dessa röster väckte snart genklang. Småningom bildade sig i motsatts till det merkantilistiska, och dess sednare utveckling protektions, systemets anhängare ett annat parti, som lärde att det icke är det förmånligaste att tillverka allting hemma hos sig, utan att det är vida fördelaktigare att inskränka sin industri endast till producerandet af de varor, hvilkas tillverkning är af lokala förhållanden mest gynnad, och att mot dessa tillbyta sig alla andra behof. Sedan detta sednare parti under tidernas lopp allt mer och mer lyckats utbreda sina åsigter, vann det ändtligen 1846 sin första stora seger genom de engelska spanmålslagarnes afskaffande. Efter denna tid har den merkantilistiska principen fortfarande fått gifva vika, så att den inom den nationalekonomiska vetenskapen numera är utdömd. Men de skadliga verkningar densamma utöfvat äro ännu langl ifrån utplånade, och i praxis följes den tyvärr ännu på många orter.

Äfven i Finland har protektionssyslemet i århundraden varit rådande. Liksom annorstädes, har man också här försökt att på artificiel väg bringa handel och näringar i ett blomstrande skick. Med hvad framgång detta skett, vet en och hvar.

Det har hos oss på sednare tider blifvit mycket skrifvet om protektions-principen, och derunder klarligen bevisadt huru skadligt det är för landets hufvudnäring, jordbruket, alt de flesta fabriksalster måste betalas med ett öfverdrifvet högt pris. Denna verkan af protektionssystemet har blifvit på det klaraste skärskådad, men man liar underlåtit att betrakta en annan följd deraf, nemligen beskattningens oproportionerliga fördelning. Jordbruket lår nära nog uteslutande bära alla direkta utskylder under det att de egentliga fabrikerna äro derifrån fullkomligt befriade. För att närmare förtydliga hvart ett sådant system slutligen leder, skola vi söka visa huru stora de utskylder, hvilka den finska jordbrukaren erlägger, egentligen äro och huru mycket han betalar pr tunnland odlad jord. En sådan beräkning är förenad med stora svårigheter, då inga säkra statistiska uppgifter finnas att tillgå; emellertid skola vi söka att komma sanningen så nära som möjligt.

Enligt Statsrådet Gyldéns i Prof. Reins finska statistik meddelade uppgift utgjorde år 1852 arealen af odlad jord i Finland 883,000 tunnland åker och 3,083,000 tunnland äng, eller tillsammans 3,906,000 tunnland *).

Om man antager att jordens odling fortskridit i samma proportion som befolkningens tillvext så skulle nu den odlade jorden utgöra omkring 4,200,000 tunnland.

För dessa har jordegaren alt betala följande afgifter:

Enligt 1857 års bokslut utgjorde de från jorden till

staten utgående utskylder (skatter af jord och lägenheter å landet)................ 1,051,136 r. 52 k.

Presterskapets och klockarnes från jorden utgående aflöning stiger enligt en på grund af stiftsmatriklarnes uppgifter gjord kalkyl*) till ....... 550,000 r. —

Jordegaren har dessutom ännu att vidkännas utgifter för: Lagmäns, domares, nämndemäns, bro- och skallfogdars, kyrkoväktares och sockneskolmästares aflöning, kyrkors och åbygg-nadernas à prestgårdarne nybyggande och reparation, läsförhörs hållande, vägars och broars underhåll, snöplog-ning, håll- och transport-skjuts, fång-föring och fattigvård. Då de af dessa uftgifter hvilka vanligen äro synliga i egendomsegares böcker (sällan ser man så nogrannt lörde att alla ofvanuppräk-nade poster skulle vara upptagna, och de utgå ej heller alla årligen från hvarje

ställe; i de flesta fall stiga till ett högre belopp än afgifterna till prester-skap och klockare, så torde det icke vara origtigt att upptaga summan al dessa utgifter för bela landet årligen till 550,000 r. —

*) Vi känna icke huru säkra dessa uppgifter äro. Så vida man genom att af innevånarnes antal beräkna det qvantiun säd, som för laudets behof är nödvändigt, kan draga några slutsatser, så äro de någotsånär rigtiga.

Således utgör summan af de utskylder den finska jorden årligen har alt erlägga.................2,151,136 r. 52 k.

Derigenom kommer på hvart tunnland odlad jord en afgift af litet öfver 51 kopek. Om man beräknar medeltalet af hela landets afkastning till sn och en half rubel pr tunnland i netto behållning, så utgöra utlagorna 34 procent af inkomsten, eller mer än inkomsttaxan i något land. **)

Vi veta ganska väl att ofvanstående kalkyl icke är rigtig, såtillvida som skatten icke är jemt fördelad på jorden i förhållande till dess afkastning och värde, utan tvertom tynger ganska ojemnt. Under det beskattningen så godt som alls icke drabbar några, så träffar den just derigenom andra så mycket svårare. Detta gör att en del hemman endast kunna bebos derigenom att den ena åbon efter den andra blir utarmad och får lemna rum åt en ny, hvilken i sin tur drabbas af samma öde, samt alt man emellanåt får se den sorgliga synen af en gård, annoncerad att gå under klubban lör så och så många års oerlaggda krono-utskvlder.

*) Det är icke den lättaste uppgift att göra en sådan beräkning så, alt inga anmärkningar mot densamma kunna göras. Huru skall man noga i pengar värdera ett pastorats inkomster då det står att den eller den saken utgår »efter gamla vanligheten" eller att pastor får: „1 kappa ärter, i kappa hafra, 3 marker lin, 4 marker palvadt fårkött, 1 st. ljus, 1 kärfva halm, 2 ostar och 1 mark humla från hvarje hemman." Allt som ej ined säkerhet kan beräknas är derföre upptaget till det al|dra lägsta möjliga värde. Spanmål, fisk, smör, kött in. m. äro föröfrigt förvandlade till pengar efter markegångspris. Alla afgifter från stadsförsamlingar och per-sonela utskylder äro icke upptagna.

Boställenas afkastning är beräknad dels efter tnld — då hvarje sådant åker ansetts gifva två och hvarje tnld äng en rub. i årlig netto reveny — dels efter det uppgifna utsädet, då boställs-jorden, såsom delvis mindre väl skött, ansetts lemna endast andra kornet i beliåll efter afdrag af utsäde och arbetskostnad. Då ängarnes areal icke stått utsatt har höet värderats à 5 kop. pr. Lft.

Ingen torde betvifla att icke boställenas afkastning i verkligheten är vida större.

Klockarenas aflöning har, dä den icke stått utsatt, antagits vara i medeltal 75 rub. för hvarje.

**) I England är inkomst-taxan 9 pence för en inkomst af ett pund, d. v. s. 3% %.