Barometern 1861

4

Det kan derföre icke komma i fråga att vilja uppgifva dessa siffror vara rigtiga på alla orter. De visa blott hvad den finska odlade jorden i sin helhet har att erlägga till staten och kommunen, och kunna således vägleda vid diskussionen af medlen att höja jordbruket. Ofvanstående kalkyler bevisa bland annat att vårt jordbruk verkligen är en lönande näring. Det liar förut alltid varit ett vanligt argument af prohibitivsystemets anhängare att Finland, derest de nuvarande fabrikerna icke existerade, ej skulle kunna hafva något att ge i ersättning fm- den stora mängd af varor, som det då blefve nödigt att importera, emedan ett hårdt klimat och öfriga naturförhållanden hindra jordbruket att ernå en högre grad af utveckling. Stödd på siffror kan man härtill svara att den näring, som i direkta utskylder betalar 34 °/0 af sin netto-inkomst, som dessutom likafullt i proportion till sina idkares antal får bidraga till statens indirekta inkomster, och hvars arbetare få betala de tlesta af sina behof dyrt för att underhålla åtskilliga fabriker, verkligen måste vara lönande då den fortfarande kunnat bedrifvas och, om också endast långsamt, gå framåt.

Har man engång ernått ett sådant svar, så visar det sig tydligen hvarthän dtet nuvarande protektionssystemet slutligen leder. Det är nemligen klart att alla de fabriker, hvilka icke utan skyddstull kunna existera, uppehållas af jordbrukaren och att den summa, som utgöres af skillnaden mellan det pris, som betalas här för fabrikaterna och det, hvartill de kunnat fås från utrikes ort, är bortkastad utan ändamål, hvaremot denna samma summa använd på jordens förbättring skulle kunnat lemna goda resultater. Vidare följer deraf alt alla kapitaler, som nedlaggts på sådana fabriker, skulle ha gjort en vida bättre verkan 0111 de använts till produktiva företag.

Det torde svårligen vara fallet att alla, ens större delen af de i landet befintliga fabriker skulle kunna ega bestand blott genom prohibitiv-systemets skydd. Men det kan icke1 nekas att genom detta skydd ett betydligare kapital än eljest varit fallet dragits till bruks- och fabriks-rörelsen. Då detta kapital icke kommit ned från himlen i form af manna utan nödvändigt måste ha förefunnits inom landet, så är det äfvenledes onekligt att jordbruket gått miste om detsamma och om alla de goda verkningar, som det derstädes nedlagdt skulle åstadkommit.

Äfven för fabrikerna och bruken sjelfva har detta system i allmänhet icke visat sig fördelaktigt (möjligen väl för enskilta egare) hvilket bäst bevisas deraf att de oaktadt ett under århundraden åtnjutet skydd icke befinna sig i ett bättre tillstånd. Sådant är också naturligt. Det första vilkoret för en industris blomstring är afsättning och denna kan endast erhållas om det fins ett stort antal individer med förmåga att köpa. Detta kan åter endast vara fallet der välmåga finnes, och således kan satsen „den soin mjölka vill sin ko" etc. också här ha sin tillämpning. Om alla näringar varit likställda så hade vi svårligen till en början haft så många fabriker; större delen af det på dem nedlagda kapitalet skulle ha dragit sig till jordbruket, der gjorts fruktbärande och ökat nationalförmögenheten. Derigenom skulle befolkningen ha erhållit en större förmåga att tillegna sig lifvets beqvämligheter, den skulle köpt mera, konsumerat mera, och följden hade blifvit att de fabriker som förefunnits skulle fått större afsättning och småningom utvidgat sin rörelse. Vi skulle sannolikt i Finland hafva samma antal fabriker som nu (ehuru kanske icke så många industrigrenar der vore representerade) om ett sådant system blifvit följdt; men vi skulle också ha frukt-

bärande falt mångenstädes der man nu ser endast kärr och ödemarker.

Att åkerbruket i Finland är i ett dåligt tillstånd frän hvilket det borde höjas lärer enhvar medgifva, och likaså torde enhvar beklaga att så är, samt önska att ett sådant förhållande måtte upphöra. Detta skall också ske så snart kapitaler na utan hinder af artificiela åtgärder kunna strömma dit, der de med bästa fördel kunna användas, d. v. s. när alla näringar erhålla samma rättigheter och samma skyldigheter. Då, men också först då, skall jordbruket gå framåt.

Samvetet *).

Orkanen röt så vildt och natten redan sande Sin svarta skugga ut kring skog och höjd och dal, Då Kain, uppå sin flykt för Jehovah, anlände Till foten af ett berg, blek och förtärd af qval. Hans hustru och hans barn, af trötthet nästan döda, Nu bådo honom alt en stund från resans möda Få hvila ut. Kain sjelf han fann ej sömn. Han satt Med dystra tankar der uti den mörka natt. Då ban från bergets fot sin skumma blick upphöjde, lian bortom molnens rand ett öppet öga röjde, Som stort och allvarsamt ned uppå honom såg. „Jag är för nära än"! ban ropte, rädd i håg, Och väckte sina barn, sin hustru. Ingen hvila 1 Nu åter ändlöst fram i ängslig flykt de ila. De gingo tretti dar, de gingo tretti nätter Förutan rast och ro framåt på öde slätter. Blek och förstörd gick Kain, stum var hans mun, och skrämd För minsta larm ban blef. Till slut till hafvets strand Han kom. Der fanns en nejd som Assur blef benämnd. „IIär låt oss stanna nu", han sade, „detta land En säker tillflykt är; vi hunnit verldens slut." Men då ban satt sig, såg han på den djupblå himmel Det samma ögal än midtibland stjernors hvimmel. Af samma fasa greps han åter som förut. Kains söner stodo der omkring sin gande far Och sågo skyggt hur han ett rof för ängslan var. Bland dem var Jabel ock, stamfar till dem som hade På vandringen i öknen tält af skinn. Kain sade Till honom: „gif mig skydd, min son, — spänn upp ditt tält." Och när man vecklat ut de tjocka skinn och ställt Dem upp, de fastades med vigter utaf bly. „J sen ej något mer?" sad' Tsilla, älsklig flicka, Kains sonadotter, ljuf som luftig morgonsky; Kain svarade: „än ser jag samma öga blicka." Men Jubal, far till dem som uti harnesk gå Och blåsa uti horn och uppå trummor slå, Uppreste då kring Kain en väldig mur af jern, Utropande: „se här ett säkert skydd åt dig!" Kain sade: „ännu ser det ögat uppå mig." Då sade Ilenoch: „låt oss föra upp ett värn Af torn och vallar, dit ej någon mäktar tränga; Ja, låt oss bygga upp en stad, och sedan stänga

*) Öfvers, ur Victor Hngo's „La Légende des Siècles." — Det är snart tvenne år sedan denna stora diktcykel lemnade pressen. Kort efter dess framträdande innehöll Litteraturbladet (N:o 11, år 1859) en anmälan och ett ungefärligt bedömande dcr^f, — mången af våra läsare torde kanske icke gjort någon närmare bekantskap med nämnda diktsamling, än genom Litteraturbladet. Också har, oss veterligen, ingen svensk öfversättning af dessa dikter ännu skådat dagen. Vi hoppas att här intagna profbit skall ha sitt intresse, — om ock stycket, tillfölje af alexandrinens olämplighet för svenska språket, betydligt förlorat i öfversättning.