Sida 5
5
Den sa, att ingen port och ingen stig dit leder." Det gjorde Tubalkain, den förste utaf smeder, Han byggde upp en stad-, förfärligt stor och vid. På slätten utanför hans broder mellertid Bortdrefvo sönerna af Enos och af Seth; På hvar man som kom när, man ögonen bortslet, Och sköt, när natten kom, på stjernorna med pilar. Och arbetet går fram, och sten på sten ren hvilar Och blocken af granit med jernband fogas tätt Och staden liknade en stad från helvetet. Till tjocklek utaf berg upprestes murarna, Af tornens skugga blef det natt i bygderna; På porten skrefs: „fürb.ud för Gud att komma in." Och när att bygga och att mura de upphörde, Djupt in uti ett torn af sten sin far de förde. Der satt han dyster, mörk, förtviflad i sitt sinn. Dà sporde Tsilla rädd: „är ögat ännu qvar?" „Än blickar det på mig" — så lydde doft hans svar. Sen sade han: „jag vill djupt under jorden bo, Kanske att, i en graf jag ändtligt tinner ro. Der skall mig intet se — och jag se intet mer". Man redde då en graf, och Kain han steg dit ner, Och när det fyllts igen, det djupet der han låg, Var ögat i hans graf och än på honom såg.
Korrespondens från Sverige.
J:bcrg vid Mälaren den 29 Augusti.
Visaren på Riddarholmen tornur närmar sig 3 och „solgasset" på gatorna i Stockholm tyckes hafva nått sin högsta intensitet. Augusti-qvalmet hvilar, likt en tung slöja, öfver staden, som nästan domnat derunder, att döma af tomheten i gator och gränder och stillheten på de allmänna platserna. En observatör skall dock märka, att just nu inträffar ett afbrott i denna stillhet, denna tomhet. Han ser plötsligt, synnerligast om han befinner sig i staden inom broarne, en mängd personer framkomma, en del mätande gatorna med betänksamma miner och gravitetiska steg, en annan del rusande framåt, nästan som drifven af propellerkraft. Det förstnämnda partiet består af kollegiernas och embetsverken personal, som slutat sina värf för dagen; det andra af handelskontorens och börsens medlemmar, hvilka skynda till sin middag, för att, sedan åter skynda till sitt arbete. Den „unge mannen i verken", förfogar sig till Skeppsbron eller Strömparterren och far derifrån öfver till Djurgården lör att äta sin middag på Dia Porten eller Hasselbackens trefliga veranda. Hans i år och grad längre avancerade embetsbroder beger sig äfven till en duodesångbåt, men någon af dem som fara längre ut från staden, till Lidingön eller Wermdöns romantiska stränder vid saltsjön, eller åt Carlbergssidan, till Essingen och de öfriga närliggande Mälaretrakterna, der han har sitt lilla sommarnöje i det gröna och der hans familj redan väntar honom med färsk spenat och filbunke. Icke så få bege sig ända till bangården åt Söder, derifrån de i en ångvagn förflyttas med rusande fart till Södertelje, för att nästa morgon igen återvända på samma sätt. Emellertid hinner visaren på tornuret knappast skrida öfver 3, förrän ånyo samma tystnad och tomhet råda på gatorna som förut.
Kanske skulle ni sjelf ha lust att låta blåsa på er, att göra en liten tur till landet? Det går så lätt, man behöfver knappast gå några steg, har intet bråk med underhandlingar och ackorderingar och är långt bort från staden innan man ens vet ordet af. Ilär t. ex. ha vi Riddarholms-kanalen och der till höger, på sidan om Riksgäldskontorets
pyramidaliska trappa, ligger en liten rykande ångare, som bär det i politiken lika mycket som i hushållsekonomin ryktbara namnet „Ejdern". Ejderdunsbolster och Ejderpolitik — äro de icke europeiska båda två? Nu ljuder hvisselpipan, vi sätta oss i, utan alla omständigheter, och det bär af. Blicka nu omkring er och ni skall snart se en herrlig tafla: på ena hållet staden med Riddarholmen gamla byggnader, frimurarelogen, det bastanta hofrättshuset med sina ålderdomliga runda torn, kammarkollegii kolossala byggnad, gymnasium m. m. och öfver dem Riddarholmskyrkan spira, till venster Skinnarviksbergens branta sluttningar, till höger Kungsholmen med sina fabriksskorstenar, och der på ändra hållet, rätt framför er öppnar Mälaren sina tjusande utsigter med gråa klippor och gröna stränder, glittrande sund och lummiga holmar, öfver hvilka Augusti-him-meln hvälfver sin klara dom, smyckad med några stora, glänsande skyar. Men vänta, se först för ro skull hitåt ett ögonblick! Ser ni helt nära någonting klumpigt röra sig på vattnet snarlikt en hippopotamos, som rör sig fram med två grofva fenor? Det är en gammal roddarmadam i sin båt och vid sina åror. Ur sin ofantliga, bredskärmiga hatt kastar hon på oss ett par arga, gråblanka blickar, som tydligt säga, att om hon med ett slag af sin fruktansvärda åra kunde sänka både oss och ångbåten i Mälarens djup, skulle hon nog göra det. Ni ser i henne en qvarlefva från Stockholms urtid, en förstening i den skandinaviska kulturens diluviallager. Det fanns en tid, då hon i Stockholm var på sjön detsamma, som åkaren ännu är på land: nemligen allena herrskare, utan både kontroll och ansvar. Befann man sigj engång på hennes område, var det bäst att icke mucka, endast tiga och betala. Men i sjökommunikationerna har i vår tid en verklig revolution egt rum. Att icke tala 0111 vefbåtarne, hvilka också redan sett sin tid, jagas numera roddarmadamerna med afgjord framgång från station till station, från pass till pass af dessa den nyaste industriens underbarn, dessa fickupplagor af James Watts och Jolin Ericsons snillcskapelser. 1 tjogtal svärma' de redan kring Stockholm och dess omgifningar. De flytta landet och dess friska grönska så att säga in på stadsbons näsa, i det de gladt och hurtigt låta honom på några minuter hamna i samma nejder, dit vägen förut, under ma-damernas flor, drog ut timtal. Skulle Stockholm nu med ens förlora sin lilla ångflotta, befunne det sig ungefär i samma predikament som hela riket, om vi miste vår skärgårdsflotta. Erinrar ni er de häftiga strider som en längre tid förts hos oss mellan stora flottans och skärgårdsvapnets anhängare, skall ni äfven så mycket bättre fatta det hat, som våra gamla roddarmadamer hysa mot sina vedersakare, ångbåtarne. De underkufvas af en framåtskridande civilisation och vika lör densamma med alldeles samma känslor, som rofdjuren för odlaren, indianen för den amerikanske kolonisten, lappen för den finska och svenska nybyggaren. I)e äro icke mera lika sig sjelfva, de hafva nästan förlorat modet och med det sin ryktbara uttrycksfulla vältalighet, och snart kanske skall en stor skald kunna besjunga „den sista roddarmadamen". Men låtom oss lemna forntiden och återvända till det närvarande.
Der fara vi förbi det lilla Strömsborg, med sitt värdshus och sin siminrättning. Kosan går rakt öfver Riddarfjärden. På sidan till venster öppnar sig det smala Lång-holms-sundet. Till höger få vi snart det vackra Rålands-liof, beläget på en grönskande sluttning, och tätt utmed vägen Smedsudden, med sin miniatur-byggning och sina miniatur-holmar, sammanbundna af små broar. Straxt derborta passera vi på samma sida Marieberg, det berömda artilleri-läroverket, från hvars branta klipphöjd man har
Källa: Project Runeberg ·
