Sida 6
6
den herrligaste utsigt öfver Stockholms Mälarsida. Alldeles tätt vid Marieberg, men på en lägre terräng, ligger i yppig grönska en präktig villa, som uppförts och eges af herr Walldén, egare af „Stockholms Dagblad", en annonstidning som eger plumpa inkomster. Blott ett smalt, pittoreskt sund skiljer här Kunghohnslandet från ön Lilla Essingen, der värdshus och sommarboningar stå på backen i solskenet. Vända vi oss sen till venster, varsna vi Caiishäll på yttersta udden af Långholmen. Stället var för få år sedan en naken klippa, men har nu genom nedlagd kostnad och omsorg både gräsmattor och planteringar. På andra sidan udden men skymdt af klippåsen, ligger Sophieberg, tillhörigt grosshandlaren Schartau, en af Stockholms f. d. politiska notabiliteter. Längst inåt till venster öppnar sig ett sund, som för till Liljeholmsviken, kring hvilken en massa sommarboningar äro belägna i en tjusande nejd. Hunna fram ett stycke, se vi i fonden till höger Tranebergs bro samt bortom den en skymt af Ulfsunda-fjärden, vid hvilken Hufvudsta är beläget, bekant för de öfverläggningar som der höllos mellan konung Gustaf Ilhs mördare. Men blicka vi nu rakt fram: ett vidsträckt vatten utbreder sig för våra ögon, med grönskande stränder ål alla håll och längst i fonden, som darrar i en violett dimma, ett högt vackert berg, hvilket likasom tyckes bevaka nejden och fordra i gengäld en underdånig vördnad. Delta ståtliga berg är Kungshatt, så benämdt af en jernhatt, som der finnes upprest högst på toppen, till minne af den forntida djerfva kungen, som, när ban förföljdes af öfverlägsna fiender, red ned här utför brådbranten i sjön och räddade sig. Den som passerar denna hatt är icke tvungen att, såsom schweit-zarne för Gesslers, taga af sig sin egen; men han ger dock villigt sin gärd af vördnad åt den poetiska traditionen om forntida kraft och högsinthet. Fjärden, som vi ha framför oss, heter Klubbljärden. Till höger landsätta vi passagerare på Stora Essingen, bekant sedan Gustaf Ilhs dagar och genom Bellmans sånger. På venster hand skjuter fram Ekensbergs udde. Der bakom ligger Vinterviken, lör närvarande sommarbostad för en af våra utmärktaste landskapsmålare, prof. Edvard Bergh. Längre fram på samma sida passeras Hägersten, ett betydande herresäte som ligger högt uppfluget på den grönskande sandåsen. Der finnes flera minnen sedan Bellmans tid. I salen ses Bellmans och Lidners porträtter i stora gipsmedaljonger och å en gammaldags stor väggklocka prunkar i siratliga bokstäfver namnet „Fredman". Stället tillhör Baron Akerhjehu, gill ined en at' scenens f. d. prydnader Julie Bervald, dotter till den i dessa dagar aflidne kapellmästaren Johan Bervald. Sedan vi passerat Hägersten, hålla vi oss fortfarande till den ven-sira stranden. Vi lägga till viel Klubben, tillhörigt en broder till prof. Bergh. Det är ett skönt beläget sonnnarbo-slälle, bekant äfven genom ett par af Fredmans epistlar, ibland hvilka den ypperliga: „Mamsell Ulla, märk mamsell, hur vårt månsken nu i qväll" etc. På en utskjutande bergsudde, afsöndrad från det egentliga Klubbens egor, ligger ett mindre, nybygdt hus, hvarifrån man har den vidsträcktaste utsigt, till Kungshatt å ena sidan och ända till staden å den andra. Denna boning tillbör en af Stockholms embetsmän, gill med en (inska. Båten sätter sig i gång, man lägger snart å nyo i land vid Petersberg, midtcmot Björnholnien.
Ilar ni kanske icke redan lust att gå i land? Godt, a i stiga då upp här. Stället är vackert och pittoreskt, ehuru byggningama och de närmast omgifvande platserna icke se rigtigt inbjudande ut. Vi gå då förbi dem. Vi gå till höger längs strandvägen, som i sanning är förtjusande: ett grönklädt berg på ena sidan och på den
andra alar och hängbjörkar, hvilkas lockar nästan badas af Mälarens sakta sqvalpandc böljor. Vi passera nu en grind, en byggnad, en långbacke med skyhöga granar och på sidan en häck som i slingrande väg vildt tumlar ner mot sjön. Åter möter oss en grind, vi passera den och befinna oss nu på en liten högslätt med åtskilliga gamla boningshus, beskuggade på gårdsidan af åldriga askar och lindar. Ilär är man rigtigt på landet, det känner man på vindens doft, det ser man på skogen, som öfverallt utbreder sin gröna famn. Här vid byggningshörnet ser ni i fonden af en bred uthuggning en kolossal femsträngad lyra teckna sig mot den blå luften. Det är ett monument, som en af ställets fordna egare upprest till minne af gustavia-nen Leopold, hvilken ofta vistats här. Går ni dit till stället, så befinner ni er på en stupande klippa, med skog under fötterna och en skön utsigt öfver Mälarleden. Nedanför på stranden ligger en grotta med gräsbänkar och om ni derifrån följer stigen ttll venster under „tempelgra-narna", hvilka fått sitt namn af de högtidliga hvalf som de ovanligt stora träden bilda, har ni framför er en nästan schweitzisk utsigt i de stupande stränderna och den glittrande sjön. Men vill ni se utsigter, rigtigt storståtliga och ojemförliga, så bör ni gå upp på Lusthusberget eller, ännu bättre Drottningberget. Se här, hvilken oändligt skiftande tafla af gröna uddar och blånande vatten, så långt blicken når. Längst i Ijerran till höger glimmar staden i aftonskimret och framför er i en halfcirkel ser ni den ena skogsranden skjuta upp öfver den andra, det ena planet vidga sig bakom det andra, tills det sista slutligen förlorar sig i skyn. Till venster längst bort syns en bit af Upsala segelled, icke större än en droppe himmelsblått, som spillts ned mellan skogarne. Närmare förgrunden, åt samma sida, ser ni en del af facaden på Drottingholms slott höja sig midt ibland de mörka skoginassorna och litet högre upp skönjer ni Götiska tornet djerft teckna sig mot horizonten. Det är ståtligt, ypperligt 1 Nu går solen ned. Skyarna skifta i purpur och guld, hela vestern slår i lågor, medan redan i öster natten sväfvar fram på de mörka moln, som der samlat sig. Det är ett skådespel, som man knappast någonstädes kan få se mera rikt, mera herrligt. Nära under er fot ser ni ångbåtar, segelbåtar* och vedskutor ständigt passera hvarandra och mot qvällen ses otaliga skaror små båtar, som tidigt på morgonen ro in till staden med lifsmedel, återvända med toma korgar och byttor till de kringliggande egendomarne.
Men nu är ni kanske redan trött. Vi bege oss då tillbaka till byggnaderna. Stig in genom den öppna verandan i salongen. Ni ser att man redan församlat sig till qvällssamqväm. Der vid pianot sitter redan professorskan och bakom henne står hennes man. Elisabeth håller på att tända ljusen och Wilhelm har slagit sig ned i en stol med en bok i handen. Ni kan hålla vad om att det är antingen grekiska glosor eller Oulibicbetts Mozart han studerar. Vid bordet, der i midten af rummet, sitta kaptenen och hans fru och tyckas blott ha ögon för hvarandra. Tante Aurora syr på sitt tapisserie och ger lilla Erik pep-parkakshjertan. Fru Ulrika ömsom puttrar och skrattar åt bela sällskapet. Tittar ni som hastigast in i rummet bredvid, ser ni der en herre, som sitter vid en lampa och skrifver ifrigt.
Gissar ni icke redan? Ser ni ej att det är er korrespondent, som fört er ut till eget sonmiarbo, för att sålunda kunna förena pligt och böjelse med hvarandra, llan har skrifvit om landet för alt slippa skrifva om staden. Och hvad skulle jag i sjelfva verket för närvarande kunna berätta er från Stockholm? Ännu hafva de flesta ej åter-
Källa: Project Runeberg ·
