Sida 10
vi alla måste gemensamt vara verksamme till dess utveckling och förfullkomnande8) och det, som försummas eller motverkas af hvar och en enskilt, således ock måste bli menligt för alla och hvar och en af de öfriga.
*) Häraf torde inses, att det onda icke är någonting så obegripligt, att man behöfver på något sätt mystificera det, såsom många hafva gjort, hvilka ej haft förmågan att klart tänka det, utan blott kunnat mer eller mindre oredigt phan-tisera deröfver. Då man har vunnit ett rigtigt begrepp om det goda, bör det ej vara svårt att förstå, hvad dess motsats eller det onda är. För öfrigt är det ett säkert bevis på an-delig råhet eller bortkommenhet hos en menniska, om hon alltför mycket bråkar med synden eller gräfver och bökar i det onda, och om hon mera är sysselsatt och förtrolig med djefvulen och helfvetet, än hon är det med Gud sjelf och himmelriket — mera fruktar och bäfvar för de förra, än hon egentligen älskar och eftersträfvar de sednare. Den gudsfruktan , som är en verklig fruktan, och då hufvudsakligen en fruktan för helfvetet, är såvida ej någon sann christelig fromhet, eller ens ännu en början till någon sådan, utan den är i sjelfva verket endast en hednisk superstition, hvars underhållande och befrämjande omöjligt kan vara ett christligt presterskaps ändamål. Detta borde våra Theologer och Pre-ster väl betänka och lägga på hjertat, om de vilja undgå att ådraga sig tänkande personers ogillande och missaktning. Den sanna christliga fromheten är tro och hopp och kärlek, af hvilka ingendera innebär någon fruktan eller ens genom en sådan kan åstadkommas. Fruktan är nemligen endast en sinnlig affect eller lidelse, och det osinnliga, förnuftiga kan aldrig vara en följd eller en verkan af det sinnliga, det oförnuftiga.
Källa: Project Runeberg ·