Sida 170
tåligheten af bebodda verldar är en verklighet, och om man än icke kan bevisa, att den eller den verlden i detta ögonblick är bebodd, så måste man dock såsom en allmän thes medgifva, att verldarnas beboelighet utgör deras normala tillstånd. Men det gifves ett mera allmänt skäl än de föregående, som nu bör befästa denna Öfvertygelse. Mikroskopet har uppenbarat oss, att den skapande kraften har spridt lifvet till hvarje punkt på jorden, och att det nedanför den synliga skapelsen finnes varelser af den ytterligaste litenhet; teleskopet skall nu visa oss, att det för menniskoanden är omöjligt att omfatta denna krafts hela utsträckning, och att, enligt Pascals yttrande, huru mycket vi än må försöka att utsträcka våra åskådningar öfver de omätliga rymderna, så skola vi dock aldrig förmå frambringa annat än atomer i jemförelse med den stora verkligheten. Se här i sanning den praktfullaste tafla menniskoögat kan beundra, det mest storartade skådespel som blifvit menniskorna förunnadt att betrakta: himlarnas omätlighet.
Vårt planetsystem, sådant vi skildrat detsamma det vill säga slutande med Neptuni bana, som i längd mäter ej mindre än 2,695 millioner mil, inskränker ej solens ofantliga välde inom så trånga gränser. Utom det att okända planeter kunna kretsa utanför Neptuni bana, finnes det otaliga kometer, underkastade solens attraktion, hvilka i alla riktningar plöja etherns rymder och på bestämda tider återkomma, för att släcka sin törst vid solens källa, en källa som öfverflödar af ljus och elektricitet, Vi hafva intet att här tillägga rörande kometernas natur, om icke, att de äro ofantliga dunstsamlingar af den ytterligaste gleshet och att de aflägsna sig till ofantliga afstånd från solen; vi hafva ej heller några upplysningar att lemna om deras antal om icke, att det enligt all sannolikhet är ofantligt stort och uppgår till hundra tusental. Men för att genom
Källa: Project Runeberg ·