Sida 171
kometbanornas utsträckning gifva ett begrepp om solens vidsträckta välde, vilja vi erinra om, att 1811 års komet behöfver 3000 år för att tillryggalägga sin bana, och att 1680 års komet ej kan genomlöpa sin ofantliga bana på kortare tid än 88 sekler; att den första bland dessa stjernor aflägsnar sig 5,108 millioner mil och den sednare 11,976 millioner mil från solen!
Huru stor denna utsträckning, huru oerhördt stort solens välde än må vara, så kunna dock de förutnämnda storheterna, som synas oss så ofantliga, knapt nog, för deras litenhets skull, komma i någon jemförelse med de storheter man betraktar vid studiet af fixstjernornas astronomi. De tal man begagnar inom planetar-astronomien försvinna vid sidan af dem, som brukas inom den förutnämnda. Här mäter man ej längre med mil och tusentals mil, utan tager i stället jordbanans medelradie, uppgående, som man vet, till 14,306,530 mil, till enhet.
Hvarje stjerna på himlahvalfvet är en sjelflysande sol. Man har mätt ljusets intensitet hos de närmaste fixstjernorna och hunnit till det resultat, att några bland dem, såsom Sirius, är vida ljusstarkare och större än vår sol; flyttad till samma afstånd från oss som Sirius, skulle hon knapt nog synas som en stjerna af tredje storleken.
Om vårt solsystem, något som är högst sannolikt, är en allmän typ för den uranografiska ordningen, så äro dessa ofantliga och strålande solar lika många medelpunkter för praktfulla systemer, af hvilka några likna vårt, andra måhända äro det underlägsna, och bland hvilka ett stort antal är det öfverlägset både i utsträckning och planetrikedom. Om samma anordning af planeterna omkring en lysande sol ej upprepas vid alla stjernor, så kunna vi dock i alla händelser vara förvissade om, att dessa icke desto mindre äro lika många brännpunkter för ett verksamt lif, uppträdande på okända
Källa: Project Runeberg ·