Sida 200
och dess invånares natur, är, såsom man ser, ganska logiskt, och är i sjelfva verket det enda som kan antagas af hvarje uppmärksam betraktare.
Men förhållandet är ej detsamma med Kants allmänna lära, en lära, som med några små modifikationer antagits af flera filosofer. Bland astronomerne har den ryktbare Bode framställt samma åsigt i sina Betraktelser öfver anordningen inom universum. Enligt hans grundsats skulle materien, hvaraf de förnuftiga varelserna, djuren och växterna blifvit bildade, vara desto lättare, finare och mera luttrad, dess delar vara sins emellan mera harmoniskt ordnade; med ett ord, det kroppsliga höljet skulle vara desto bättre egnadt att tjena själen till verktyg, ju längre planeten var aflägsnad från solen. Genom att betrakta hela verldsbyggnaden som ett af flerfaldiga systemer sammansatt ofantligt stort system, ser således Bode, när han går från medelpunkten till periferien, en ofantlig skala, der de organiserade varelsernas och de förnuftiga väsendenas fullkomning' tillväxer. De varelser, som stå lägst på denna skala, skilja sig föga från den råa materien; de som befinna sig vid skalans spets närma sig den lägsta rangen af de rena intelligensernas sublima ordning.
Denna idé om skapelsens allmänna öfverensstämmelse är mera förledande än grundad; principen, hvarpå den hvilar, är långt ifrån att vara bevisad, ty observationerna lemna ej ett enda faktum som antyder en sådan rangordning emellan verldarna efter deras olika afstånd från solen: man skulle till och med vara frestad att tro, att sådana ytterligheter, som kölden och mörkret etc, borde fastställa en annan rangordning; men man har ej i detta hänseende någon fast grund att bygga på. Otvifvelaktigt gifves det en plan och en enhet inom naturen, men vi hafva i våra betraktelser öfver slutändamålen sett, att denna plan, denna enhet icke äro
Källa: Project Runeberg ·