Sida 11
En moder
tjensten. På begrafningsdagen fäste jag vid kistlocket en frisk lagerkrans. Då upprann ett småleende på moderns bleka läppar, och så länge hon kunde, följde hon med ögonen denna krans. Detta erkännande af kamrater tycktes skänka henne mycken tröst. Sedermera talte hon ofta med en viss stolthet om den. Kransen var då äfven för henne en belöning, den enda, men hon syntes så belåten med den.
Under några terminer såg jag madam Holm i Upsala, lika blek som förr, men också lika undergifven. Hon fortfor att städa för studenter. Och grafven på kyrkogården? Nog var den städad också, så länge hon fanns till, — städad både sommar och vinter.
*
Källa: Project Runeberg ·