Sida 5
En moder.
Ofta af en händelse, men någon gång äfven »med flit», som det heter, kommer jag till en viss trakt af hufvudstaden. Det är trakten af Clara sjö, det är den s. k. Sporrongska gården, hvilken bildar ett helt qvarter, hvaraf tre sidor vetta åt Clara vestra kyrkogata, Karduansmakar- och Lilla vattugatorna. Den fjerde sidan begränsas nu som förr af ett högt plank; men bakom det fanns i min barndom en större gård, bakgården kallad. Den sträckte sig ned till Clara sjö, hvarifrån en puss trängde något djupare in i sjelfva gården. Det var ett instängdt, grumligt vatten; men som barn har jag sett sol och måne spegla sig deruti, sol och måne som räcka till för allt och förakta intet.
Träder jag från kyrkogatan in genom den låga, men djupa hvalfgången, inkommer jag först på hufvudgården. Der har jag, som förr, smedens verkstad till höger och till venster något längre ned vagnmakarens. Jag dröjer gerna en stund på denna gård, lyssnande till hammarens slag och sågens rasslande. Dessa olika ljud äro mig välbekanta. Hammaren är lika gladlynt som förr och sågen lika fnurrig. Men helst vänder jag mig om och kastar en blick upp till vindskupan två trappor upp midt öfver hvalfgången, liksom jag också lika träget betraktar de begge vindskuporna som vetta åt Karduansmakargatan, ty ur dessa tre vindskupor har jag såsom mycket liten tittat fram och då
