Sida 6
En moder
mycket förvånat mig öfver allt hvad jag såg, isynnerhet öfver en hop skutvimplar, som öfver taken visade sig, och det dröjde länge innan jag begrep, hvad det var för ena tingestar som, än oroliga och än lugna, oupphörligen bytte plats med hvarann. Somliga af dem voro runda, sågo ut som stora svarta ögon, och när de stirrade på mig, blef jag rädd.
Men står jag länge och ser så der uppåt, så kommer något fram ur ögonlocket, som lägger sig emellan blicken och vindskupan; men det skymmer ej, det är som vore det af kristall, och genom kristallen ser jag, har jag der-uppe, der innanför lyftes upp på fönsterpallen af en troget vårdande hand och lyftes ner igen, ser mycket annat i detta hem för många bekymmer, hvilka likväl aldrig öfver-stego moderskärlekens höjd, större och omätligare än dessa.
Men ibland längtar jag äfven att återse den gamla bakgården, och slipper jag ditin, så nog dröjer jag der en god stund också, fast den är mycket förändrad. Der förr var vatten är nu land, Clara sjö har blifvit långt tillbaka-skjuten, och han finnes ej mer den gamla skräpiga toilett-pjesen för solen och månen.
Dock, hur länge jag öfverblickar den forna lekplatsen, förefaller det mig slutligen, som såge jag mig sjelf, barhalsad och barhufvad, springa lekande omkring, och jag återser i andanom många andra, som likaledes utan halsduk och mössa lekte jemte mig. Några af dem lefva än, mätande jorden med tyngre eller lättare steg, allt efter som nornan spunnit lifvets och lyckans trådar. Andra deremot och de flesta hafva, tidigt trötta vid leken, för alltid sprungit bort, och ju tidigare de försvunnit, dess klarare för min syn framstå deras bilder. Och det måste ju vara så. Strömmen vid sitt utlopp kan icke vara lika klar och ren som han var vid sin källa.
Bland dessa bilder framstår en liten gosse med fina anletsdrag, ljust hår och blå ögon. Några år yngre än de flesta af oss, deltog han någon gång i våra nöjen. På något afstånd från oss stod då merendels en qvinna, arbetande flitigt på en stickstrumpa åt en liten fot, det förstås, men alltid med blicken följande den lilla gossens alla rörelser. Det var en mor, ty endast en moder blickar så. Hon kallades madam Holm och bodde med sin son på nedre botten, som hade sin dörr och sitt enda fönster åt hufvud-
Källa: Project Runeberg ·