Sida 7
En moder
gården midt emot, smeds verkstaden. Hon gick omkring i husen och hjelpte till vid förefallande göromål, var enka och mycket fattig, men allt det lilla hon kunde förtjena använde hon för sin son. Hon umbar allt, han saknade intet. Han var alltid snyggt klädd och hade äfven böcker, ty hon ville att han skulle läsa, skulle lära sig något, lära mycket; hon hade fått i sitt hufvud, att Leonard — så hette sonen — skulle bli en stor man med tiden.
En dag strax på eftermiddagen — jag minnes det som i går, det finnes något som aldrig kan glömmas — tittade jag in hos Leonard, i det der kyffet vid gården. Han var ensam, satt lutande öfver salig Wåhlins svenska historia. Han läste öfver, ty han gick i en liten privatskola, som någonstädes i grannskapet hölls af en förlegad student, hvars namn jag glömt. Modern var rädd för att låta sin Leonard gå bland de ostyriga pojkarne i en allmän skola.
Strax efter mig inträdde modern, medförande något i en blårutig duk. Hon såg trött och lidande ut.
»Stackars min gosse! Du har fått vänta länge i dag, du svälter väl alldeles ihjäl,» sade hon. »Han har väl spisat redan?» tilläde hon, vänd till mig.
»Ja,» svarade jag sanningsenligt.
Derefter löste hon upp sitt knyte och tog fram en färsk rågbrödskaka, den hon skar i två delar. Ur ett papper tog hon med knifbladet en bit smör, som hon bredde ut på de båda delarne mycket tunnt, och det räckte knappt till det. Vidare hälde hon ur en qvartersbutelj mjölk i en tallrik. Allt detta satte hon fram för Leonard.
Leonard kastade sig genast öfver ena halfvan af kakan och slukade den med en aptit som förvånade mig. Eljest bruka icke barn förvånas öfver sådant. Derefter såg jag Leonard kasta en roflysten blick på den andra smörgås-halfvan.
»Har mamma ätit?» frågade han.
»Ja,» svarade hon, men gjorde dervid en häftig rörelse mot bordet. Dock hejdade hon sig ögonblickligen.
»Ät, kära barn, om du är hungrig,» sade hon med matt stämma, och Leonard lät ej säga sig det två gånger. Han förtärde äfven den andra hälften och tömde mjölktallriken till sista droppen.
Källa: Project Runeberg ·