Sida 12
Mälthuset.
I det der rummet med vindskupan åt gården stod i min barndom ett gammalt Lindholms klavér, som, ehuru litet och endast brunmåladt, likväl utgjorde rummets förnämsta möbel, den tiden en ovanlig lyxartikel inom handtverksfamiljerna. Namnet Lindholm var då lika ackrediteradt som Malmsjös nu, men nog är det en ofantlig skilnad på instrument. Äfven Lindholms bästa slamrade förfärligt, men man njöt icke mindre deraf. Mozart, hvilken måste nöja sig med den s. k. klavesängen, äldre och sämre än klaveret, skulle ha tackat himlen, om han haft om också blott ett af Lindholms ordinära.
Rummet i fråga var familjens helgdagsrum, och jag var icke oftare derinne, än när det var främmande, hvilket ofta hände och var mig till mycken vederqvickelse efter bråket med katekesen och latinska grammatikan. Men understundom, när jag slamrade på tangenterna, tyckte jag mig höra ett doft entonigt ljud, som kom ifrån väggen, hvarvid klaveret stod.
»Hvad är det för buller genom väggen?» frågade jag.
»Det är hustomten som stämmer in,» svarade pigan i huset.
»Hustomten!» upprepade jag med häpnad; »men,» tillade jag något modigare, »han spelar bestämdt sämre än jag,» och fortfor derefter, liksom utmanande, att hamra på tangenterna.
»Det kommer från mälthuset bredvid,» upplyste en annan röst, som jag mer trodde på.
»Hvad är det för slag?»
»Det är der kornet mältas eller svettas, något som måste ske, innan man kan brygga öl och svagdricka deraf.»
